Jahopp, då sitter jag då här igen.
Väskan packad, lägenheten städad, nyckeln snart i brevlådan. Déjà vu...

Men den här gången finns ingen plan B. Jag lämnar landet utan att veta när jag återkommer. Jag gillar det inte.
Jag tänker tillbaka på de månader som passerat, sedan jag satte min fot på fransk mark i februari. Jisses alltså, vilken resa. Det har varit en resa med ett tema (kallas det då "temaresa" och liknar sånna där resor som företag organiserar för människor som vill besöka:
Indien
- För att gå i Ghandis spår och hitta Lotusblommor
eller Italien
- För att besöka Siciliens soldränkta skatter
eller Botswana
- För att se på fattiga människor och vara tacksam över att man är född i ett välmående land)

Mitt tema har i alla fall varit "följ ditt hjärtas röst" och jag har inte tagit hjälp av ett reseföretag.
Nyckeln till mitt välbefinnande är just det, att lyssna till mitt hjärta. Jag är så glad att jag äntligen förstått det och vågat hoppa.

Jag lägger inte ner den här bloggen, eftersom det faktiskt fungerar som min dagbok. Hit kan jag gå tillbaka och minnas hur det var. Men några fler inlägg, det blir det inte.

Jag tackar er alla för tiden som varit och hoppas att ni haft behållning av den. Nu måste jag, som så ofta förr, lägga på en rem. Metron går snart!

Hejhej!

Attans

Oh, jag är så naiv.

Jag trodde att efter ytterligare sex veckor här skulle jag vara mätt på franska. Jag trodde att fransk kultur och byråkrati skulle stå mig upp i halsen. Jag trodde att det skulle kännas ok att lämna mina studier.

Jag hade så fel.

Jag vill bara lära mig mer, gräva mig djupare i språket. Varje dag säger det "aha!" i mitt huvud, eftersom det är något jag äntligen förstått. Nu går framstegen mycket snabbare, allt flyter på lite bättre.
Och så ska jag åka hem?
Nu har jag kommit till freds med att jag inte bor i det 13e, utan det 15e arrondisemanget. Nu har jag börjat älska min fruktaffär, fiskaffär, köttaffär och mitt bageri, som alla ligger runt hörnet. Nu har jag fått en liten vardag, jag har börjat lägga mig till med vanor och jag har en vänskapskrets jag trivs med.
Och så ska jag åka hem?
Det är ganska så fint i den lite mer humanistiska världen, där finns det rum för funderingar och individuella åsikter snarare än konkreta, vetenskapliga, fakta. Det är på något vis som att jag hungrat efter det här så länge så att jag nu inte kan äta mig mätt. Jag bara svullar.
Hemma väntar ett arbete inom den medicinska världen. Ganska ironiskt faktiskt.
Ska jag verkligen åka hem?

Ja ni, gott folk. Jag trodde min sommar här skulle bli halvbra, det visade sig att de blev störtbra.
Det är med en klump i halsen jag lever mina sista dagar i den här staden...

En liten morgonvana jag har

(med det är det inte sagt att jag inte tycker det ska bli kul att komma hem också, så misströsta ej! Det finns givetvis väldigt mycket som jag längtar till, men jag tror ni förstår hur jag menar)

På jakt efter tiden som flytt

Ojojoj, ibland asså. 2 inlägg på samma dag? Galet!
Jo, jag åkte ju hit:

Där väntade Louis XVI på mig. Men jag saknade Marie Antoinette, så jag gick och letade efter henne. 

Jag sökte här:

och jag sökte här:

Men jag fann henne ingenstans. Däremot fann jag en del avtryck som hon lämnat. Som den här till exempel:

Jag menar, alla vet ju att Marie Antoinette inte var någon direkt arbetsmyra. Givetvis slänger man då kontorsstolen i slottets "lilla" damm. Bra tänkt där Marre, inte alls dumt faktiskt.

Sen är det ju allmänt känt att hennes majestät hade en försmak för godsaker. Trist bara att tjänstefolket glömde att plocka upp den här.

Märkligt egentligen. Man väljer att resa en staty över kungen, men det är drottningen man märker av. Fast, det är ju så det fungerar allt som oftast i livet, vi kvinnor verkar i bakgrunden. Bakom varje framgångsrik man står ju alltid en kvinna. 

Paret i det här fallet kanske inte var så väldans framgångsrika, men jag tror minsann att det var Louis XVI som tog trappstegen upp mot giljotinen först. Marie Antoinette stod, som alltid, bakom.

Jag kommer aldrig bli som dem

Vet ni vad som skiljer mig från Karolina Gynning, Victoria Silvstedt, eeh, namnet på någon till svensk diva och eeh, tja namnet på någon till svensk diva* (jag känner visst inte till så många, även om det nog kryllar av dem)

* Ska nog också tillägga att jag först kallade Karolina för Victoria och Victoria för Silverstedt... Har de nyligen bytt namn eller?

Medan de tar/tog risker för glatta livet trivs jag bäst på den andra sidan, där säkerheten styr.
Igår träffade jag en man på metron. Vi började prata lite löst och plötsligt bjöd han in mig till en fest, i ett slott, i skogen, 1 timme utanför Paris. Festen är ikväll.
Han fick mitt nummer och sen glömde jag bort det där. Vid halv fem idag fick jag ett sms, precis innan jag skulle ge mig ut på en cykeltur. Han erbjuder mig skjuts ut till slottet.
Skjutsen lämnar Paris ca 200 meter från min lägenhet och slottet ligger ungefär 2 km från det ställe jag ändå ska till imorgon för att klättra.

För den som tror på ödet fanns det mycket som tydde på att jag borde tacka ja:
1. Igår var första gången som jag tog metron sedan jag kom hit. Då träffar jag den här mannen.
2. På festen ska det tydligen vara en hel del tandläkare (nej, det var inte något han sa för att locka mig att komma med. Mitt yrke avslöjade jag först efteråt)
3. Av alla gator i hela Paris som den där bilen hade kunnat åka ifrån så var det alltså en gata 200 meter från min egen
4. Av alla ställen, inom en timmes radie från Paris, som bilen skulle till så var det (till ett slott) 2 km från den plats jag ska till imorrn.

Men, för den som tror lite mindre på ödet fanns det en hel del som talade emot det här erbjudandet:
1. Jag känner inte killen
2. Jag skulle behöva åka dit ensam, eftersom alla vänner antingen jobbar eller är bortresta
3. Man kan inte ta sig därifrån utan bil
4. Jag har en telefon med ett batteri från stenåldern, så jag kan inte ringa med den utan enbart skicka sms

Jag har nu samtalat med mina utmärkta livsrådgivare Alicja och Maja.
Resultatet: En cykleltur är aldrig fel och dessutom tror jag inte att skilikontuttar (vilken verkar vara en obligatorsik accessoar om man ska vara en svensk partyprinsessa) skulle passa på mig. Silverpilen och jag drar till Versailles nu, hej så länge!

Jajemän, som den helylle tjej jag är använder jag numera hjälm

Underbarheten i en liten ask

Fransk grammatik, Bon Iver och ett glas vin.
Öppen balkongdörr och varm sommarbris.
Tisdag = resto-night med mina vänner och snart ska jag bege mig till dem.

Kan det bli bättre?

Klättring runt hörnet

Söndagsutflykt till det närliggande klätterområdet Fontainebleau med min kompis Benoit.

Varmt som tusan, kladdigt om fingrarna och knappt en endaste muskel i armen. Men kul var det för det!

Dessutom hade Benoit en fotokurs med mig. Det visade sig att det behövdes...

Benoit

Skojig uppvärmning på värsta hajfenan

Fotokurs del 1

Sekunden senare kommer en geting och sticker mig på läppen och den svullnar upp till dubbel storlek.
Kanske något att tipsa skönhetsmissarna om?

Fotokurs del 2 fortsatte ända in på öltimmen
"Zoomar du nu?"

Storebror som han är såg han även till att göda mig ordentligt under hela dagen. Fast jag lyckades ändå att sticka till honom lite pils innan vi for hem igen.

På söndag gör vi om det.

På besök i glaslandet

Jag gjorde en utflykt idag - till la Défense och la Grande Arche (moderna triumfbågen). Kontrasten mellan äldre kvarter i Paris och den här relativt nyutvecklade stadsdelen är ganska stor.

I centrum möts man av gamla, vita, husfasader; trånga gator; mycket trafik och buller.
Vid la Défense ser man skyskrapor i glas; öppna ytor; inga bilar (de går under marken) och en tystnad som jag inser att jag längtar efter. Jag längtar också efter öppna landskap.
Tur för mig att jag då (i jämförelse med Paris bör det tilläggas) ska flytta till ödemarken om en sisådär 4 veckor.

Jag är så tacksam för min cykel, utan den hade mina vistelser här blivit så otroligt fattiga och färglösa. Jag kommer nog inte kunna skiljas från den när jag åker hem. Den kommer med största sannolikhet få följa med mig på även den resan...