Vet ni vad som skiljer mig från Karolina Gynning, Victoria Silvstedt, eeh, namnet på någon till svensk diva och eeh, tja namnet på någon till svensk diva* (jag känner visst inte till så många, även om det nog kryllar av dem)
* Ska nog också tillägga att jag först kallade Karolina för Victoria och Victoria för Silverstedt... Har de nyligen bytt namn eller?Medan de tar/tog risker för glatta livet trivs jag bäst på den andra sidan, där säkerheten styr.
Igår träffade jag en man på metron. Vi började prata lite löst och plötsligt bjöd han in mig till en fest, i ett slott, i skogen, 1 timme utanför Paris. Festen är ikväll.
Han fick mitt nummer och sen glömde jag bort det där. Vid halv fem idag fick jag ett sms, precis innan jag skulle ge mig ut på en cykeltur. Han erbjuder mig skjuts ut till slottet.
Skjutsen lämnar Paris ca 200 meter från min lägenhet och slottet ligger ungefär 2 km från det ställe jag ändå ska till imorgon för att klättra.
För den som tror på ödet fanns det mycket som tydde på att jag borde tacka ja:
1. Igår var första gången som jag tog metron sedan jag kom hit. Då träffar jag den här mannen.
2. På festen ska det tydligen vara en hel del tandläkare (nej, det var inte något han sa för att locka mig att komma med. Mitt yrke avslöjade jag först efteråt)
3. Av alla gator i hela Paris som den där bilen hade kunnat åka ifrån så var det alltså en gata 200 meter från min egen
4. Av alla ställen, inom en timmes radie från Paris, som bilen skulle till så var det (till ett slott) 2 km från den plats jag ska till imorrn.
Men, för den som tror lite mindre på ödet fanns det en hel del som talade emot det här erbjudandet:
1. Jag känner inte killen
2. Jag skulle behöva åka dit ensam, eftersom alla vänner antingen jobbar eller är bortresta
3. Man kan inte ta sig därifrån utan bil
4. Jag har en telefon med ett batteri från stenåldern, så jag kan inte ringa med den utan enbart skicka sms
Jag har nu samtalat med mina utmärkta livsrådgivare Alicja och Maja.
Resultatet: En cykleltur är aldrig fel och dessutom tror jag inte att skilikontuttar (vilken verkar vara en obligatorsik accessoar om man ska vara en svensk partyprinsessa) skulle passa på mig. Silverpilen och jag drar till Versailles nu, hej så länge!
 |
| Jajemän, som den helylle tjej jag är använder jag numera hjälm |
Jag är såååå glad att du har kloka och förståndiga rådgivare och att du tänker på att skydda hjärnkontoret, men om du drar till Versailles vid 19-tiden så undrar jag om du blivit så präktig att du i din lilla ryggsäck har lagt ner cykellysen... Puss puss /mamsen
SvaraRadera