Attans

Oh, jag är så naiv.

Jag trodde att efter ytterligare sex veckor här skulle jag vara mätt på franska. Jag trodde att fransk kultur och byråkrati skulle stå mig upp i halsen. Jag trodde att det skulle kännas ok att lämna mina studier.

Jag hade så fel.

Jag vill bara lära mig mer, gräva mig djupare i språket. Varje dag säger det "aha!" i mitt huvud, eftersom det är något jag äntligen förstått. Nu går framstegen mycket snabbare, allt flyter på lite bättre.
Och så ska jag åka hem?
Nu har jag kommit till freds med att jag inte bor i det 13e, utan det 15e arrondisemanget. Nu har jag börjat älska min fruktaffär, fiskaffär, köttaffär och mitt bageri, som alla ligger runt hörnet. Nu har jag fått en liten vardag, jag har börjat lägga mig till med vanor och jag har en vänskapskrets jag trivs med.
Och så ska jag åka hem?
Det är ganska så fint i den lite mer humanistiska världen, där finns det rum för funderingar och individuella åsikter snarare än konkreta, vetenskapliga, fakta. Det är på något vis som att jag hungrat efter det här så länge så att jag nu inte kan äta mig mätt. Jag bara svullar.
Hemma väntar ett arbete inom den medicinska världen. Ganska ironiskt faktiskt.
Ska jag verkligen åka hem?

Ja ni, gott folk. Jag trodde min sommar här skulle bli halvbra, det visade sig att de blev störtbra.
Det är med en klump i halsen jag lever mina sista dagar i den här staden...

En liten morgonvana jag har

(med det är det inte sagt att jag inte tycker det ska bli kul att komma hem också, så misströsta ej! Det finns givetvis väldigt mycket som jag längtar till, men jag tror ni förstår hur jag menar)