Skam den som ger sig

Tja, asså man kan väl inte säga att det gick helt enligt planerna det här. Han var så förbaskat långt bort, så han hörde inte mitt enträget skrikande. Dessutom hade jag stora problem med att överrösta alla hormonstinna tonårstjejer som jag, ett tag, trodde skulle svimma av antingen syrebrist eller som en följd av att grannens gälla röst spräckte deras trumhinnor. När hela shabraket av tjejer reste sig och skrek just så där galet som bara en drös med tonårstjejer kan göra satt Erik, Sara och jag lugnt kvar i våra stolar och skrattade. Det var nog den största behållningen av kvällen tror jag, vilken föreställning alltså!

Vi var egentligen på en förpremiär för "Water for Elephants", där Robert Pattison och Reese Witherspoon har huvudrollerna. Denna premiär gick av stapeln på "Le Grand Rex", vilket är en otroligt stor salong (rymmer 2600 personer) som vi alla haft lust att besöka. När det visade sig att den enda film som skulle visas i den här salongen innan vi for tillbaka till Sverige var "Water for Elephants" fanns det liksom inte mycket att välja på. Så, mitt inplanerade möte med min framtida man kom sig alltså av att vi hade lust att besöka en biosalong. Jag undrar hur många andra i publiken som var där för att få klämma på fåtöljerna vi satt i och spana in den enorma salen?

Filmstjärnorna välsignade sitt verk genom att närvara och svara på en och annan fråga. Jag insåg än en gång, där i min mjuka fåtölj, att livet som Hollywoodartist är ett förbaskat slitgöra och ingenting att eftersträva. Stackars krakar vad de måste stå ut med!

Han är spänd, snart ska han få träffa Riset

Bioduken, snajdig va?

Jomenvisst, de är äkta

Kommer ni ihåg att Erik gillar att sätta smeknamn på det mesta? Det smittar av sig och nu är även jag fast. Mitt möte med Robban, liksom hans möte med Riset, gick ju inget vidare. Men, den som väntar på något gott och allt det där.... Nästa gång då jäklar ska det slå gnistor i alla fall!

Möte

Imorgon ska jag träffa min framtida man och jag är lite nervös faktiskt.
Finaste stassen är framlagd på sängen, håret är välkammat och den första meningen som ska lämna mina läppar är redan planerad och inövad. Den lyder:
- Hello Robert, it's always (tja, det där ska ju tas med en nya salt, eftersom jag enbart vetat om honom i en sisådär 2 år) been a dream of mine to have Pattison as last name.
Efter det är den en autostrada upp mot altaret, rena barnleken. Det känner jag på mig.

Påsk?

Påsken for förbi utan att jag registrerade att folk runt mig firade en högtid. Eller, tja, fira denna högtid är väl kanske just det man inte ska göra. Men att familjer och vänner hade en naturlig helg att samlas på, det har ju i alla fall firats.

De som valt att inte uppmärksamma högtiden tillsammans med nära och kära tror jag istället åkte till Paris. I helgen har det varit smockat med folk här! Än en gång tackar jag för min cykel, som tar mig dit jag vill utan minsta besök på metrostationer. Jag misstänker att underjordstågen är förenat med dödsskräck i denna värme, hujeda mig för en stank som kan komma därifrån!

Erik har haft två vänner på besök och jag har varit med dem. Vilka goa människor alltså! Vi har bott i samma stad i 5 år, utan att jag hängt med dem en endaste stund (eftersom vi inte visste om varandra). Det tycker jag är synd, nu när jag ska bryta upp mina bopålar från Skåne. Emma & Christian är ett par ruskigt trevliga människor.
Tillsammans har vi farit runt i Paris och njutit av sommaren.

Vi har gått runt i parker

Vi har klättrat i ställningar

De har posat för mig

Vi har ätit gott

Vi har hyrt cyklar

och cyklat överallt...

...överallt

Jag fick in en fullträff

Bilden ovan föreställer en guidad grupp som betalat 83€ per person för att få köra runt i Paris på led. Visserligen åker de på en Segway, men på led? Jag tycker i alla fall att det är hysteriskt roligt. Gissa min lycka när ett helt tåg plötsligt uppenbarar sig för mig!
 

Vi har latat oss

Vi har förundrats över fransk byggkonst

Vi har kört en och annan picknick

Vi har njutit av tropiska nätter

och vi har druckit Sangria

Imorgon startar livet på Bretonneau igen. Det sattes rejält på paus när vi gick på lov, dags att rycka upp sig och börja utföra en och annan seriös handling. Hepp!

Biarritz + Cissi = Amour

 

Ahhhh... Det här kan väl sammanfattas i ett ord: Underbarhet.

Första natten stod jag utan boende, så min plan var att hitta det vandrarhem där jag skulle bo de andra nätterna. Hos dem skulle jag fälla en krokodiltår, på grund av min utsatthet och sen hålla tummarna för att de kunde skramla fram en säng.
När jag hoppade av tåget i Biarritz insåg jag att utan en karta kom jag inte långt, min stiligt nedplitade adress till trots.
- Nåväl, tänkte jag, skyltar till centrum måste det ju i alla fall finnas.
Så jag hoppade upp på cykeln och trampade iväg mot närmaste rondell. Vad såg jag där om inte skyltar till vandrarhemmet! Det visade sig att både tågstation och vandrarhem låg i utkanten av staden och dessutom ganska nära varandra.
Men, på det vandrarhemmet var det faktiskt så fullt som det kan vara på ett vandrarhem, men jag fick skjuts av direktören bort till ett annat vandrarhem där jag checkade in. Det här vandrarhemmet låg i något som jag tror kallas för ett annat samhälle. Hur Biarritz och detta Anglet skiljer sig åt har jag inte helt fattat, för de har liksom växt ihop. Men stor skillnad är det tydligen ändå och min första dag spenderades alltså i Anglet.

Förkylningen hade mig fortfarande i sitt grepp och jag kände mig ganska bortdomnad, så jag åkte ned till närmaste strand och lade mig i sanden för att sova lite.

Där fick jag mitt första möte med surfing och det började klia lite i kroppen. Men, innan det var jag tvungen att jobba på att få bort febern.

Det gjorde jag genom sol och god mat.

Middagunderhållning. Flickan längst till höger hade tidernas

och då menar jag tidernas rundaste mage! 

Far och dotter på stranden

På onsdagen checkade jag ut och begav mig mot Biarritz. Fortfarande lite småkrasslig lade jag mig, igen, för att sola. På vägen ned mot stranden gick jag förbi ett omklädningsrum där skylten utanför berättade att där höll "Isbjörnsklubben" till. När jag lagt mig tillrätta i solen såg jag de första medlemmarna ur denna klubb styra stegen ned mot vattnet. Människor i alla åldrar ingick i skaran och i ned vattnet gick de med målmedvetenhet. Sen simmade medlemmarna runt i vattnet olika länge, för att tillslut samlas på stranden igen och inta lunch tillsammans. Denna lunch intogs himla nära mig och därför kunde jag tjuvlyssna på allt som sades.
När en ljus kalufs uppenbarade sig i mitten av lunchgruppen tittade jag till lite extra (eftersom blont hårsvall är så himla exotiskt här har liksom även jag börjat tycka det... Därför hajar jag till varje gång jag ser ett ljust huvud) Efter denna ljushåriga 8-åring följde hennes pappa och vad jag tillslut förstod var hennes farmor. Farmor såg extremt skandinavisk ut och blev därför inte förvånad när de började tala svenska med varandra.
Efter en stund bröt Isbjörnskluben upp och även jag började göra mig redo för att ge mig av. Då kommer den svenska pappan tillbaka och ger mig sitt visitkort. Döm hans förvåning när jag börjar prata svenska!
Nåväl, vi bestämde att vi skulle träffas följande kväll.

Ett annat stammisgäng på stranden var tydligen

kvinnorna i bakgrunden (alltså pepparkakorna)

Sen fortsatte min färd längst med Biarritz kust och jag såg ytterligare en gång hur sufare lekte i vattnet. Jag insåg att jag snart inte kunde hålla emot suget och bestämde mig för att kommande dag skulle jag också vara en av de där svarta små myrorna!

På det nya vandrarhemmet fann jag en ny vän - Céline. Hon var en lärare från västra Frankrike som ofta brukade spendera sina skollov vid Biarritz, för att kunna göra fotturer i området. Vi bestämde oss för att göra en tur tillsammans på torsdagsförmiddagen. Under turen diskuterades en massa världsliga ting och jag fick dessutom en äkta geografilektion mitt på stigen. Jag gav min bloggadress till henne och jag hoppas hon hittar hit.

(Céline, si tu lis ceci, je voudrais te dire "Merci pour tout"! J'éspere qu'on peut faire encore une balade ensemble une autre fois!)

Céline ovanför vår ritade Frankrikekarta

Sen blev dagen till eftermiddag och jag begav mig till min inbokade surflektion. Först tänkte vara oövervinnerlig och hoppa över det där med kurs. Men tillslut ändrade jag mig och det är jag tacksam för. Dels fick jag på så sätt träffa en massa trevliga människor och sen var intruktörerna jäkligt bra. Mitt i all det kaos som vi deltagare skapade fann de ändå ett lugn och kunde se oss alla och gav oss individuella råd.

Att vara i vattnet, att få känna sältan, bli slängd hit och dit i vågorna och att tillslut få till någonting som kanske skulle kunna liknas vid "surfing light" var det ljuvligaste jag gjort på länge. Jag skrev upp mig på en till omgång på fredagsmorgonen, för nu var jag fast. Surfingen hade och har mig fortfarande, i sitt grepp. Den kombinerar alla saker med en sport som jag älskar och jag misstänker att det här är början på en lång vänskap.

Alla tält där de erbjuder surfkurser

Nybörjarstranden

På kvällen träffade jag alltså den svenska man, Staffan, vars visitkort jag fått dagen innan. Jag hade ju ganska lite koll på vem det här var och nog var jag lite misstänksam över det hela. En man med dotter, som vill äta middag med en ung tjej? Men, den som frågar får inget veta och äta bör man, annars dör man. 

Vi hade bestämt att han skulle hämta upp mig utanför vandrarhemmet och när han så kommer inrullandes på uppfarten måste jag hindra en impuls som säger: "Gnugga dig i ögonen och tappa hakan". 

Framför mig parkerar nämligen en Audi A5 Cabriolet. I denna susar vi längst med kusten, samtidigt som Staffan berättar sin livshistoria för mig. Plötsligt verkar situationen pappa+ung tjej inte fullt så märklig och jag motstår frestelsen att säga, än en gång, "du borde skriva en bok om allt detta" (senast jag gjorde det var ju när jag bodde hos den brittiska tjejen förra gången jag var i södra Frankrike)

Staffan lever i Frankrike sedan många år tillbaka och försörjer sig som möbeldesigner och inredningsarkitekt. Han har vuxit upp i ett konstnärskollektiv i Vaxholm och hans mamma har ända sedan sin arkitektexamen arbetat halvtid på Konstfack. Under middagen kunde vi alltså prata en hel massa om materialval, design och former av alla dess slag. Jag insåg att min kära pappa skolat mig en del inom detta område, för jag tror vi båda fick utbyte av samtalet. Jag har vetat en stund att design intresserar mig, kul att jag skulle hitta någon som tänker i samma banor som jag själv, på en strand i Biarritz. Kommer jag tillbaka vet jag att jag nu åtminstone har en vän där.

Men, sen kom fredagen och jag var tvungen att åka hem. Innan det plockade jag ihop min cykel till ett behändigt paket som jag utan problem kunde ta med mig upp på tåget.

et voilà!

Hemma igen, i ett varmt Paris. Nu väntar parkhäng med Erik och hans bror. Allting är så himlans trevligt just nu. När jag kommer tillbaka till verkligheten kommer jag falla platt. Tills dess njuter jag i fulla muggar!

En dag klokare

Sådärja. Nästan klart för en tur ner till södern.
Jag har insett under dagen att:
1) Jag inte är så bra på att planera
2) Det är bra att planera

Imorse fattade jag ett klokt beslut: Jag skulle gå till en tågstation och höra mig för om det där med cykel på tåget. En misstanke hade nämligen börjat gro i mitt huvud. En misstanke om att man inte bara kan ta med sig cykeln till tåget imorrn och tro att det ska lösa sig så lätt. Jag menar, det är ju ändå Frankrike jag befinner mig i.

Så, jag gick ner till närmaste station och väntade lite i kö (som alltid i Frallan). Sen fick jag prata med en nedrans trevlig tjej som på alla sätt och vis försökte hjälpa mig. Min misstanke om att tåg+cykel var lite mer komplicerat än vad jag först trott stämde nämligen. Cykeln behöver en egen bokning, en bokning som måste ske samtidigt som jag bokar min egen plats OCH som inte kan göras på internet (varifrån jag bokade min egen biljett). Nedresan är inga problem, så det är lugnt. Men på hemresan har min resekamrat ingen plats, alltså ingen garanti att han kan följa med... Det kommer med största säkerhet lösa sig, men hade jag bara planerat detta liiite bättre och aningens tidigare så hade detta småretliga problem inte varit ett problem. Det hade faktiskt aldrig existerat.

En anan som råkat ut för problem.

Kraken fick visst gå hem i strumplästen

Allt finns överallt

Trötthet, halsont, känslig hud och tristess. Detta upplevs för tillfället och jag tror det är nyttigt.
Nu får jag tid att fundera, varva ner och kanske bli en smula klokare på kuppen? Synd bara att det ska vara så förbaskat tråkigt!

På tisdag morgon byter jag miljö, Baskien och Biarritz hägrar. Cykeln hänger med, på den ska jag nu utforska ett nytt område. Jag flyr inte från något, hoppas nog snarare att mer ska komma till mig. 

Ungefär så här roligt har jag det nu. Sicket party! 

"Efter regn kommer solsken", som Roland i en "Torsk på Tallin" säger. Han vet minsann vad han snackar om. Kanske att man då borde följa hans råd att införskaffa sig Felix Receptbox-skrin? Jättebra verkar det vara. Fläskfilén, för det lilla hushållet, blir ju både saftig god och dryg. Passar bra.

Bennedicte hittade Panoramafunktionen på kameran. Här sitter vi alltid efter lunchen, men en kaffe i handen och skratt i halsen.

Så mycket, så litet

Volvo. All ost och öl tar kål på mig och snart kommer jag inte behöva en cykel för att ta mig fram. Jag rullar så fint ändå.

Livet går sin gilla gång och jag är upptagen utan att egentligen ha så mycket att göra. Förra veckans sommarchock har försatt mig i semestermodus och jag lever som om jag inte har några måsten överhuvudtaget.

Istället cyklar jag runt i Paris och bekantar mig med varenda kvarter. Numera känner jag till de flesta stora vägar och det börjar ta slut på nya spännande ställen att utforska. Flera gånger kommer jag på mig själv med att tänka "Åh nej, måste jag ta mig förbi det där stället igen. Där har jag ju redan varit så många gånger..." Hehe, det är ändå ganska behagligt att att känna så. Det innebär ju bara att jag gjort framsteg.

Jag turistar som få och om det är en plats jag måste välja bland mina favoriter så är det det nog Jardin des Tuileries. Mellan Place de la Concorde och Louvren sträcker sig ett promenadområde som alltid ger mig ro och glädje. En oas mitt bland all vrålande trafik och höga tempo. Första gången jag stötte på den var jag 16 och djupt förtvivlad pga. alla bilar som körde längs med Champs Elysées och ner till Place de la Concorde. Jag befann mig, varm och svettig, mitt i ett inferno av trafik och ville inget hellre än att ta mig därifrån. Plötsligt stod jag vid ingången av denna underbara trädgård och allt blev ljust och härligt. 

Känslan sitter kvar i mig än och jag gillar platsen skarpt.

Känner ni det, lugnet?

Fikaunderhållning

På en av mina turer körde jag även till New York. Där stod frihetsgudinnan och väntade på mig.

Hon är där, till höger

Som sig bör på semestrar äter jag en del på restaurang. Varje tisdag samlas vi någonstans. Den här gången blev det Etiopiskt och där fick man äta med händerna, hurra! 

Vi beställde alla olika rätter, men fick det på samma tallrik. Sjukt bra upplägg för den som inte kan bestämma sig för vad man vill ha (alltså jag).

Jag har det härligt, behagligt och roligt. Det var ett fint beslut att åka till Paris, ett fint beslut.

Sol ute, sol inne. Sol i hjärta, sol i sinne

En ovanlig värme är vad vi upplever just nu, även för parisarna. Idag var det ca. 30 grader varmt och vi valde att spendera dagen med en picknick i parken Buttes-Chaumont. Samma beslut fattades av ca. 1000 miljoner andra och jag kan väl inte påstå att vi var helt ensamma i gröngräset. Men trevligt var det för det, även om det blev lite väl varmt emellanåt. 

Tur för oss att vi då ska hem till en kompis imorrn som har POOL.

I fredags satt vi ute och åt till midnatt. Fattar ni, midnatt!? Jag lever i tropikerna för tillfället, helt otroligt alltså. Det var ett himla mysigt hak och sällskapet för det inget fel på heller. Vi körde ett battle med roliga historier, men jag vet inte helt vem som vann. När vi började komma över på "din mamma"-skämt gick liksom allt överstyr...

Lugnet före stormen, skämtstormen alltså

Fin utsikt, kyrkan alltså

Vi har gått på tillfälligt sommarlov, hur i helsike ska jag kunna komma in på tandläkarmode igen? Minns ni hur det var på Bretonneau i februari? För er som behöver en uppfräschning kan jag informera att det var som en bastu. Vill ni veta hur det är på Bretonneau just nu? Gissa...

I fredags fick jag tom. avbryta en behandling för att patienten drabbades av värmeslag och höll på att svimma. Det där med a/c anses vara överskattat på sjukhuset. Tydligen.

Det är mycket sånt här nu.

och det funkar