Historien upprepar sig

Ketchupeffekten visade sig bli långvarig och nu sker allt på en gång. Tack och lov för huskamraterna i Le Château, hur skulle det gått utan dem?

Igår var det utgång till sena natten. Att vara en morgonmänniska och gå ut i Paris är väl en sådär bra kombination, men ibland får jag till det och klarar av att hålla mig vaken. En kille som kom med gänget vi gick ut med var så hysteriskt rolig. Jag kunde inte sluta skratta på hela kvällen och idag, över frukostbordet, har det kommit tillbaka till oss. När vi började prata om upplevelserna gled vi liksom alltid in på honom och skrattet sitter kvar i mig än.

En annan händelse som jag inte kan sluta skratta över är det som vi upplevde i fredags.
Erik och jag hängde hela dagen på skolans tandteknikerlabb, men bestämde oss för en paus och gick till sjukhusets caféteria.
Det är en himla mysig caféteria faktiskt. Den sköts om av en kvinna och hennes anställda har alla ett litet förståndshandikapp. De är så otroligt trevliga och man måste alltid stå vid disken och snacka skit en liten stund innan man kan få sitt kaffe.  Men man får också passa sig, uppför man sig inte som man ska (tex. har en fot på grannens stol) då får man minsann veta att man lever.

När vi fått vårt kaffe och slagit oss ner kommer en man inrullandes i sin elrullstol.
Vi har sett honom varje gång vi kommer till sjukhuset, eftersom han sitter i entrén och spanar in alla som anländer. Han har även han ett förståndshandikapp, men av en lite mer grav form än de som jobbar i cafét. Han har en handduk ständigt runt halsen, eftersom han har lite problem med att kontrollera salivflödet och han har stora svårigheter att prata.
Denna man bestämde sig denna dag för att jag var den bästa personen på cafét att prata med.
Denna man kan överhuvud taget inte göra sig förstådd på franska.
Denna flicka är ganska dålig på den typen av franska, såväl som den lite mer begripliga formen.
Det här blev en himla fin combo!

Så, efter att vänligt försökt:
1) Säga att jag är en simpel svenska som inte förstår franska
2) Ta kommando över situationen och vara den som ställer alla frågor
3) Säga att jag är en simpel svenska som inte förstår franska

gav jag upp och flyttade min stol ca. 10 cm från hans och försökte å det grövsta att verkligen haja vad han ville få sagt. Det gick faktiskt skitdåligt, lite som att blind ledde blind och mitt emot mig satt Erik som i ca. 5 min led av en skrattattack utan dess like.
Kulmen nåddes när jag skymtar ett brev som sticker fram ur hans byxlinning. "Haha!" tänker jag, kul med brev.
- Har du fått ett brev? frågar jag
- Nej, dhjkbvkjdfbcndksjz (det där sista förstod jag liksom inte)
- Ah, så det är du som ska skicka ett brev
- Nej, bhjdsbcvshdbwi
- Har du kanske fått brevet en annan dag
- Nej, bhjdbckjsdnkjbns

Det hela slutar med att han stavar sitt namn och adress för mig (ni minns att hans franska och min förståelse inte helt gick ihop va?) och vips så hade jag mig en brevvän!

Nu ska jag skicka honom ett vykort, så får vi se vem den lyckliga mottagaren blir.
Om jag kommer få ett svar? Tja, alltså, när han skulle visa att han inte kan trycka på en hissknapp eftersom han inte kan kontrollera sina handrörelser så försvann också min förhoppning om att han ska kunna knåpa ihop ett brev. Jag vet inte om det här helt faller under kategorin brevväxling, kanske bara brevväxl eller brevväxel? Monolog blir det i alla fall, monologen ska bli mitt nya namn!