The end... på sätt och vis

Om 3 timmar låser jag dörren, slänger ned nyckeln i brevlådan och drar med mig mitt lass av väskor. Jag åker hem och min tid i Paris är slut. För den här gången.

I juli väntar en ny lägenhet och 6 veckors franskakurs på Sorbonne.

Dock ska man aldrig upprepa en succé och det är just vad det här utbytet har varit för mig. Under mina månader har en sång ständigt återkommit i mitt huvud, en sång som ganska väl beskriver vad jag anser om hela den här Parisgrejen. Låten är skriven av Bo Kaspers Orkester och heter "Det smartaste jag gjort". Att då återvända till Paris skulle kanske kunna anses rimma till tonerna av "Det här är nog inte det smartaste jag gjort", men jag bara måste.

Den enda dröm jag hade när jag slutade gymnasiet var att lära mig franska. Tanken har verkligen naglat sig fast i mig och jag har insett att jag aldrig kommer komma till ro utan att åtminstone ge det här en chans. Men, att susa fram på Paris gator utan min kompanjon Erik, eller utan att ha en naturlig mötesplats med vännerna (i form av Bretonneau) känns ju sådär kul. Det känns faktiskt skrämmande.

Fast så minns jag min dröm och jag lyssnar till vad rösten inom mig säger. Den brummar kanske inte lika tydligt som den har gjort, men visst hör jag något. Den säger: "Gör det här och så möjligen, möjligen, känns det lite bättre sen?" Den här bloggen kommer med andra ord inte läggas ned, bara läggas i träda. Kanske hinns det dessutom med ett och annat gästspel fram till juli?

Jag har bara ett liv och det livet vill jag vara stolt över att jag levt på bästa sätt. Så det är bara att hoppa, fara iväg med vinden och se hur den kan föra mig till mitt mål.