...och allt kan tillslut börja

Jag har en säng som jag kan kalla min egen, en hylla som är min, ett cykelförråd där min man kan stå på natten och, framför allt, en väska som är undanstoppad i källaren. Nu har vi ett riktigt hem!

41, Rue Jenner är min gata, le 13e arrondissement my hood. Det är dags att skaffa sig stammisställen, stammisstråk och stammisturer. Jag har redan spanat in ett café som verkar ha sjukt god créme brulée och inte så långt härifrån ligger en enorm park, öppen för alla springsugna.

Vardagsrum/sovrum för 2

Jag fick ett paket från min Fru, så nu vakar hon över mig när jag sover
(TACK för presenten Cizi!)

På 2:a våningen bor vi

Ikväll ska vi ut med vänner och ta en öl, stammisarbetet är redan påbörjat

Fransk byråkrati at it's best

Sagan om hur Sara lyckades sätta in 1700€ av 2200€ på ett fransk bankkonto:

Att öppna ett franskt bannkonto är lite knivigt, men det går. Sara hann före oss och var därmed den som fick uppgiften att betala in deposition + hyra till vår kommande hyresvärd. Eftersom det är slutet på månaden hastar det lite med överföringen.

Sara går till sin bank och framlägger sitt ärende:
- Hej, jag skulle vilja sätta in 2200 € på mitt nya bankkonto och även få tillgång till mitt checkhäfte som ligger här på banken och väntar på mig. Bankkillen ser på henne trött och säger:
- Men, inte kan du väl tro att du kan göra det nu? Du måste ju först boka in ett möte med din handläggare och sen få tillgång till ditt konto. Du kan träffa din handläggare om en vecka.
-Men om en vecka har tidsfristen för vår betalning gått ut, jag måste betala tidigare än så.
Killen suckar och säger att sån't är livet.

Ok, ny plan. Sara går till postbanken, där kan de säkert hjälpa henne. Sara har ett 7 år gammalt konto på postbanken och tänker att via det kontot kan hon nog göra en överföring.
På närmaste kontor bekräftar man att Sara har ett gammalt konto som finns kvar, men inte ska väl Sara tro att man kan hjälpa henne där? Nej, hon måste ju givetvis uppsöka det kontor hon var på när hon först startade upp sitt konto. Det kontoret ligger på andra sidan stan.

1 timme senare står Sara framför den byggnad där postkontoret en gång låg. Nu är hela huset under renovering och postkontoret stängt. Jahopp.
Efter en stunds rundfrågning får Sara reda på att ett annat kontor i närheten har god kontakt med den stängda posten. Sara går dit.
-Klart vi kan hjälpa dig! Ge oss bara dina pengar i kontanter så kan vi sätta in dem åt dig.
-Ursäkta, sa ni kontanter? Ska jag sätta in 2200€ i kontanter?
Jo men visst, det skulle hon. Så Sara får bege sig till en uttagsautomat. Maxbelopp för uttagsautomater i det området är 80€. Det kommer Sara fram till genom trial and error-metoden.
Sara får fram 80€, i 20, 10 och 5€-sedlar. Fint, då återstår bara 2120€.
Tillslut har Sara tömt den uttagsautomaten och måste bege sig till en annan. Hon hinner tömma 3 uttagsautomater innan kortet strejkar och låser sig. Sara har överskridit maxbeloppet för uttag och kan nu inte använda sitt bankkort på 4 dagar.
I sin hand står nu Sara med 1700€, i 20,10 och 5€-sedlar.

När Sara kommer in på postbanken med luntan av pengar blir hon hjälpt av en ny expedit som säger:
-Men, vi tar inte emot kontanter.
-?!

Nu börjar det koka inom "Stålkvinnan från norr" och hon tar fram sin allra strängaste, vänligaste, argaste, inställsammaste, lenaste, mest auktoritära stämma hon kan frambringa.
-Jag går inte härifrån innan mina pengar finns på mitt konto! Basta!
Och se, tillslut får hon äntligen in sina pengar, 4 timmar efter att "Operation inbetalning" påbörjats.

Svårare än så var det alltså inte att betala in lite för lite slantar till en hyresvärd. Sara, du är min hjältinna!

Bild borttagen på begäran 

(De resterande 500€ fördes över idag via Saras pappas Visakort, som var på besök. Kortet var i sällskap med Saras pappa)

Visst får man det! (ångra sig alltså)

Jag är tillbaka i Paris, bara nååågra dagar för tidigt...

Det visade sig att det där med bondgård var en underdrift, getter ickeexisterande och franskan likaså. 

Tjejen jag bodde hos var en ganska alternativ brittiska, som hade bestämt sig för att förvandla/rusta upp familjens sommarhus till B&B/sommarstuga åt andra familjer/vingård/getfarm/odlingsplats åt växter i mindre omfattning etc. Alla projekt var pågående och igång samtidigt, det där med att slutföra saker var nog inte hennes grej. I september hoppas hon på att komma in på en musikalskola, i England. Att hon har en gård att ta hand om Frankrike vet jag inte helt om hon tänkt på.

Vardagsrummet 

Huset var under förfall, det regnade in och vi hade ingen värme (förutom i vardagsrummet där hennes egenhändigt ihopsnickrade kamin stod. Den fungerade inte så bra, rykte in och vi levde som i ett dis hela tiden). Jag tror inte att någon städat huset på mycket länge och min husmor hade nog inga planer på att påbörja ett sådant projekt. Hon hade ju redan en del andra på gång...

Tjejen hade i stort sett inga pengar, men lån på desto fler. Hon hade nyligen köpt solceller för 90 000 SEK och räkningen för dem: 

-Vet jag inte vart jag har, jag kan ju ändå inte betala den!

Men till England för audition (till musikalskolan hon vill börja på) ska hon i alla fall om 5 veckor. Till det har hon nu köpt ca. 4 böcker fulla med musik från diverse musikaler. Att hon inte kan läsa noter eller känner någon som kan det ställer till med lite problem, insåg hon i förrgår. Hon blev väldigt besviken när jag berättade att jag inte spelade piano.

Vart hon fått pengar för sina musikalböcker ifrån eller hur hon ska ha råd med flygbiljetter Frankrike-England t/r vågade jag inte riktigt fråga...

Kaminen

Hon åt ingen frukost eller lunch, så jag hade ganska dåligt samvete när jag själv stoppade i mig något. Det kändes lite som att jag stal mat från henne och hela tiden funderade jag på om jag inte borde sticka till henne några slantar. Jag tror de flesta av hennes pengar gick till mat åt hennes 5 katter och 1 hund. Men de fick nog inte så att de blev mätta heller, för de var ganska duktiga på att sno åt sig av min mat.

Köket, himla mysigt faktiskt

Hund och en katt

Getterna hade hon lånat ut till ett par grannar sedan september förra året, så dem fick jag aldrig se. Tyvärr har hon slarvat bort kontraktet hon skrev med sina grannar, så chansen att även hon ska få se getterna igen är ganska liten.

Nätterna var intressanta, varmvattenflaskan blev min bästa vän. Min husmor hade inte så många täcken att låna ut, men fann i alla fall en barnsovsäck och några tunna filtar. Med hjälp av det hittade jag en ganska fin lösning: Där sovsäcken slutade (midjan) tog min dunjacka vid. Varmvattenflaskan balanserade jag på mina ben och över allt detta låg filtarna. På det viset somnade jag behagligt och sov gott nästan hela natten.

Nattmundering
Självutlösare på kameran, inte husmor som fotograferar

Hennes bror bodde i byn, men när hon tillslut öppnade sig och berättade om hennes familjerelationer förstod jag att hon nog inte hälsade på honom så ofta. Hon har en ganska så intressant livshistoria och jag föreslog att hon borde skriva en bok om allt, varpå hon svarar:

- Det gör jag redan. Det ska bli en trilogi och den första boken är klar! 

Hittar jag den i bokhandeln om några år lovar jag att säga till.

Vårt arbete gick ut på att ta hand om hennes lilla odlingsplats, där hon snart skall plantera sallad, diverse lökar, broccoli etc. Det var faktiskt kul, vem tycker inte om att komma till en plats som ser vildvuxen ut och sen förvandla den till ett område som blir fullt odlingsbart? Dock gjorde vi allt detta under ett ihärdigt regnande. Det var något jag inte riktigt planerat för och mina kläder var mest anpassade efter ca. 15 grader och uppehåll.

Trädgården, en stund i uppehållsväder

Att ge upp är något som vanligtvis inte ligger för mig och allting hade fungerat bra om det inte hade varit för det där sabla språket. När jag insåg att hon pratade engelska med allt och alla (dvs. sina husdjur och sig själv) kändes det ganska fånigt att prata franska med henne. 

Vi gick fort över till engelskan och jag kände mig lite lurad, för det var det enda jag varit riktigt tydlig med i mina mail. Att hon var brittiska och helst vill prata engelska var visst något hon råkade utelämna. Fast, hon var en himla trevlig tjej med ett hjärta av guld. Vi hade våra olikheter, men jag måste ändå säga att jag är imponerad av hennes mod och drivkraft. Inte jättemånga skulle bosätta sig mitt i ingenstans, utan pengar och stöd från lokalbefolkningen, just för att man han en dröm man vill förverkliga.

Men så igår såg jag en möjlighet att ta mig hem och dividerade med mig själv både länge och väl om huruvida jag borde utnyttja den eller ej (samt fick ett visdomens ord av Nora Sandahl). Tillslut gav jag upp, erkände mig besegrad och drog en historia om att jag var tvungen att ta mig tillbaka till Paris.

Tåget stannade i Carcassonne i 3 timmar,
så jag passade på att besöka fästningen. Väl värt ett besök!

Gamla kvinnor i en gammal stad

När jag åkte över Seine imorse kände jag att jag nu var hemma. Jag tror aldrig att jag förut känt lättnad över att lämna landsbygden och istället åka in till storstan. Saker och ting förändras visst.

Jag är glad att jag åkte, kontraster ger perspektiv. Jag har fått fundera mycket och det var precis vad jag önskade. Man behöver inte mycket för att vara lycklig, men värme, torra kläder och mat för dagen underlättar. Betydligt.  

Får man ångra sig?

Jag tror jag tar tillbaka det jag sagt. Ställningen står Fatso:Erik:Cissi 1:1:1.

Katten är fantastiskt härlig och en riktig kelgris. Han vill vara med på allt, även när jag äter. Men när jag säger nej lyssnar han och lägger sig vid sidan av mig istället. Är det ens möjligt? De katter jag känner till bestämmer själva när de ska sluta, tiden för deras avbrott och min middag brukar aldrig infalla samtidigt. Inatt somnade han i min armar, det har jag aldrig varit med om att en katt gör. Damer och herrar, här har ni ett praktexemplar till katt!

Lösningen på ett angenämt problem

Jag är med cykel!

I förmiddags mötte jag en man som ville sälja sin cykel till mig. Det fick han och nu är jag ägare till en Peugeot. Den är inte lika fin som min Raleigh (även känd som Ralle) där hemma och inte ens i närheten som min Bianchi (Josefine), men han funkar.

Dock var cykeln i visst behov av uppfräschning. Jag hade sedan tidigare spanat in en cykelaffär inte långt från lägenheten och dit tog jag mitt nyförvärv. Först hade jag tänkt att fråga om jag kunde få låna affärens verktyg för att putsa på cykeln själv. Men så berättar killen i affären att han renoverat gamla cyklar sen han var tolv och jag förstod att där fanns en hel uppsjö av kunskap, så jag lät mig istället bli instruerad. 

Jag har, efter några års ägande av en gammal Raleigh, insett att jag trivs väldigt bra när jag får stå och pilla på cyklar. Min eftermiddag i cykelaffären var en av de bästa stunderna på länge.

Efter lite arbete blev jag bjuden på sen lunch och eventuellt erbjuden ett jobb i cykelaffären, min stapplande franska till trots. Jag vet inte om det kommer bli av, men finns det en möjlighet för mig att jobba där någon dag i veckan skulle jag bli överlycklig!

Som avrundning på denna fantastiska eftermiddag körde vi en sväng med affärens två elcyklar. Vi tog rundan förbi Louvren och Place de la Concorde, nästan lite som sightseeing faktiskt.

Och här är han, mannen som ska ta mig överallt

I lördags kväll gick Erik, Sara, Saras kille Amjad och jag och åt tillsammans. Restaurangen ligger i ett kvarter ganska nära vårt framtida hem, vilket jag är tacksam för. Jag älskade stället!
Sjukt mycket folk och massor av ljud. Servitörerna lägger ner ett omsorgsfullt arbete med att showa och att charma tjejer, samtidigt som de har full kontroll på hjorden av folk som vill/ska ha mat. Rödrutiga dukar på borden, menyer på griffeltavlor i taket och massor med mat. Jag beställde en sallad och vad hittar jag där om inte en hel chèvrebit på säkert 100g, varm dessutom.

Vi väntar på bord, länge och dricker vin under tiden

Mellan kniven och gaffeln har ni min chèvrebit

Sara och Amjad i bakgrunden

Vi hamnade först bredvid en grupp australiensare och därefter bredvid några italienare. Hur kommer det sig att alla italienare jag träffar antingen går under kategorin 1) Välkammad kostymsnubbe med casanovablick eller 2) Inte så välkammad och inte så välklädd hippiekille med casanovablick. Finns där några mellanting?

Ser ni hippiekillen till vänster?

Han har en casanovablick, jag svär!

När vi rullade därifrån, mätta och goa, beslutade vi raskt att det där ska vi göra om snart igen!

I söndags var det dagen med stort D, för Erik. Då kom hans kära flickvän Carro på besök. De bor nu på ett hotell och äter frukost i sängen och dricker vin (enligt egen utsago). Jag har flyttat från den fantastiska lägenheten och bor numera med en katt som heter Fatso. Jag vet inte helt om jag är så nöjd med det här.
Erik: Carro och hotell (1 poäng)
Cissi: Mindre charmerade lägenhet och Fatso (0 poäng)
Erik:Cissi = 1:0...
Men Fatso (Boni är hans riktiga namn, men han är tjock och kallas därmed för Fatso) är en ganska trevlig katt egentligen. Vill han mig något lägger hans snällt sin tass på min arm eller kind och ser på mig med kloka ögon. Och så har Fatso ett pass, vilket är ganska imponerande. Bara där har han vunnit några poäng. Kanske betyder det Fatso:Erik:Cissi = 1:1:0?

Vid vår nya lägenhet finns också den här:

Vad betyder det, egentligen? Jag har massa förslag, men ingen verkar riktigt vettig. Någon som kanske vet? (Nu Maja tror jag det ska vara lättare att lägga in en kommentar, jag fixade lite med inställningarna)

Förra veckan annonserade sjukhuset att de ska hålla stängt den här veckan. Det innebär att vi har lov. Det var egentligen inga direkt glada nyheter för mig, eftersom det är i skolan jag lär mig mest franska. Men, så insåg jag att man visst kan kombinera lov med franska. Svaret heter wwoof.fr.
Jag har alltid velat arbeta på en bondgård, om så bara för en liten stund. Dessutom har jag en väldigt lust att åka ned till södra Frankrike. Efter ca. 30 e-mail har jag nu hittat mig en bondgård där jag kan arbeta under veckan och imorgon bitti åker jag till Limoux, som ligger nära Carcassonne, som ligger ganska nära Montpellier.
Vad jag ska göra där eller vad exakt det är jag åker till har jag ganska lite koll på. Men getter, det finns det i alla fall. Med lite tur kommer jag att få lära mig hur man gör getost, men framför allt kommer jag lära mig mer franska. Så vips, där fanns lösningen på ett angenämt problem!

Bretonneau

(Här följer läsning som nog mest intresserar tandvårdinsatta, så för er som inte har så stor koll på tandläkartermer kan skippa att läsa det här inlägget)

------------------------------------------------------------------------------------

Arbetet i skolan är ganska tung och när fredagen kom var både Erik och jag utmattade.

Det är så otroligt mycket att sätta sig in i på Bretonneau (sjukhuset där vi jobbar) och varje dag gör vi minst en lärare och en personal från sterilen irriterade. Allt administrativt arbete får mig ibland att förstummas. Fast, om man hade komprimerat inlärningen av alla rutiner på skolan i Malmö till två veckor så hade jag nog blivit ganska trött och förvirrad då med. Lägg till ett främmande språk och voilá, huvudvärk!

Att Erik och jag känner oss som två nybörjare, fast vi säger till alla att vi går sista året och snart är färdiga tandläkre, är inte så lätt det heller. I fredags morse frågade jag Erik om han såg fram emot att gå in på sjukhusområdet. Han tittade på mig och vi kunde snabbt enas om att ingen av oss direkt njuter av vår tid på sjukhuset, än. Vi känner oss, som sagt, som nybörjare. 

Dessutom måste jag erkänna att Sverige verkligen ligger efter i viss undervisning. 

Endo:  Här rensar alla med maskinella filar och fastställer rensdjup med apexlokalisator. Deras lokalisator är dessutom helt sjukt bra och ger väldigt exakta värden. De använder sig av filar med taper 6 och får på så sätt crown-down direkt. De rensar hela vägen till apex och enligt dem har de en survival rate på ca. 97%. Aseptiken är nästintill icke-existerande och det verkar ju ändå gå bra ändå.

Erik och jag skall ge oss på detta arbete nästa vecka. Än så länge har vi bara fastställt rensdjup, med lokalisator. Sjukt kul!

Kontroll av rensdjup, som skall nå ned ända till apex

Apexlokalisator (hö) och maskinen till endofilarna (vä)

Protetik: 1:a avtryck för helprotes tas i ett mjukt gips, som sedan kan brytas sönder när man slagit ut det i ett annat gips. Sen framställer studenten den individuella skeden på egen hand.

Vi har än så länge lagat en frakturerad protes, med kallakrylat, i patientens mun. Hejhej restmonomerer och cancer! Men patientens UK-crista var lika platt som ett dansgolv och ÄNDÅ fick vi till en sugeffekt. Säga vad man vill om polymerisering i patientens mun, men jisses så bra det blev! Nu väntar en HUK, som vi ska göra. Det ska faktiskt också bli jättespännande.

Vi har även fått se transplantatkirurgi (autognat kallar de det för här) En tjej med en problematisk 46:a skall få den ersatt av sin 48:a. I fredags såg vi när de exade 6:an, avlägnsade benseptan mellan 6:ans rötter, exade 8:an och anpassade den efter 6:ans utrymme. Sen placerade de tillbaka 8:an på sin ursprungliga plats, för att invänta en läkningsprocess fram till fredag om två veckor. Då ska 8:an permanent skall flyttas till 6:ans plats. Det var jättehäftigt och det kliade verkligen i fingrarna. Nu vill jag operera! Det ska vi iofs. få göra snart, vi har ett par inplanerade redan:)

Vid lunch väntar dagens stora happening (jag skojar inte). Då får vi äta god mat till ett väldigt förmånligt pris. Baguett, ost, förrätt, huvudrätt och dessert till det ringa priset av 25 spänn. Sweet.

Att tallriken är ett fyrverkeri av färger gör bara saken 100 ggr. bättre (här skojar jag)

Det är gott, jag lovar

Livet på Bretonneau är inte lätt, men väldigt kul. Vi lär känna fler och fler och i fredags blev vi tom. bjudna på en fest. Vi avancerar

Min vän Erik

Min vän Erik är en så bra vän. Han kan allt, nästan.
Han kan franska. Han kan få mig att skratta, mycket och han kan sin huvudräkning.
Han fixar siffrorna och jag fixar lokalsinnet, nästan.
För att ni ska förstå hans storhet ska jag nu visa er ett exempel:

Våra gemensamma utlägg än så länge

Mina utlägg. Den totala summan (68) räknade Erik ut på 2, 

jag upprepar 2 sekunder! Och DET var det jag som räknade ut

Våra dagar på taket är räknade...

Fredag. Snart är måndagen här och vi måste flytta ut.

Jag älskar allt med den här lägenheten. Doften, ljuden, det externa köket, värmeberedaren som man måste slå av innan man går hemifrån, ljuset, de 129 trappstegen man måste gå i för att komma hem och framför allt, utsikten. Den är storslagen och jag häpnar varje gång jag ser ut.

För några dagar sedan traskade jag ut på taket och fann mig själv i en värld fullt upplyst av månen och en utsikt nästan fri från smog. Allting var så otroligt klart!
Dessutom hade jag precis införskaffat mig min älskade Sony Nex-5, så givetvis plockade jag fram den och förevigade ögonblicket. De säger att öga är den bästa linsen, jag säger ha! Den som myntade det uttrycket har då aldrig skådat genom min kamera, det kan jag lova.
Dessvärre tänkte jag att:
- Stativ? Vad ska jag med det till?,  när jag köpte kameran, så att ta bilder visade sig bli ganska svårt. Det blev style à la "bredbent och minimal andning" i några skarpa minuter.

-Men, är den där vita pricken i bakgrunden Sacré-Cœur? Jajemän!

                       

Jag lever i ett paradis, till måndag.

My baby and I

Livet genom en lins kommer förbättras.

My Sony and I njuter av varandra, fullständigt. Hallelujah!

Lugnet på 8, Rue Jeuneurs

Att vakna av sig själv, strosa runt bland Paris gator och känna staden vakna till liv, för att sedan köpa surdegsbaguetter till frukost, är ett liv jag kan vänja mig vid. Utan problem.

Det är någon alldeles speciellt med ett Paris kl. halv åtta på morgonen. Caféerna/pubarna är öppna och parisarna samlas där, gammal som ung, för att inta sitt morgonkaffe. Mellan klunkarna diskuteras det livligt om tiden som passerat sedan de sågs sist. Idag hytte en man med sin "Le Monde" i luften och kallade Mubarak för ett rövhål (direkt översättning, inte mitt ordval). Jag vill bli en av dem, en av dem som har ett stammisställe där jag träffar mina morgonvänner och pratar världsnyheter. Det hade jag också kunnat vänja mig vid. Utan problem.

Att sedan komma hem till min allierade och överraska med inte bara en, utan två, morgontidningar är inte så dumt det heller. Sedan satt vi där, över frukostfatet och skickade uppslagsboken mellan oss. Att sätta sig in i hur revolutionen i norra Afrika påverkar oljemarkanden och ett Asien under snabb utveckling är inte det lättaste när allt står på franska. Men det går.

Frukostförberedelser (har ni sett luftbubblorna 

mamma och Hille? Det kallas expertis, non?)

                                    
Att låta en dröm bli uppfylld är något alldeles extra. När man dessutom sedan länge räknat bort sin dröm blir det ännu större. Jag känner en obeskrivlig lycka och stor tacksamhet över att kunna göra detta, jag håller på att lära mig franska och jag lever med franskan runt mig. Jag andas franska.

Vardagslyx XL

Lördagseftermiddag i Marais. Lunch i magen och snart en öl på gång, high life lifestyle!

Imorse vaknade jag vid sju och slogs av en helt brilliant tanke: "Kanske att man skulle bege sig upp till Sacré-Cœur och se Paris vakna?" Erik tyckte nog inte den var fullt lika brilliant, för han stannade kvar i sängen.
Väl uppe på höjden började ljuset strömma över Paris och dess invånare. Det var speciellt att sitta där, helt ensam och fundera i lugn och ro. Staden är vacker!
Men tillslut bestämde sig ändå en del Parisare för att komma ut ur sina hus och när jag satt där på trappan fick jag se så mycket härligt. En man helt i vitt, tillsammans med sin kvinna helt i svart, var ute och rastade sin svart/vita-jättehund (lurvig var han också). Jag såg även en man som var ute i joggade (tja, lufsade snarare), i trappor. Enbart i trappor. Höghöjdsträning månne?
Dessutom insåg jag att vissa turister tar sitt turistande på fullaste allvar och ser det som en heltidsjobb. Varför i h*vete skulle man annars stiga upp, helt frivilligt och infinna sig vid Sacré-Cœur kl. 08.15 på sin semester?! Hur dags måste man vakna då, kl. 06.00? Nåväl, guiden var käck och glad i alla fall (tror jag, hon pratade ryska) och viftade energiskt på sin guidepinne.

Jag tror att hunden hette Angel, det stod så på hans tröja i alla fall

Igår efter skolan bestämde Erik att det var hög tid för mig att bli välsignad, välsignad av kvinnans eviga lycka. Om lyckan gäller enbart män, eller livet i stort, är ännu oklart. Jag kommer kunna berätta om det om några år misstänker jag. 
På kyrkogården Père-Lachaise ligger en och annan intressant människa: Jim Morrison, Édith Piaf, Oscar Wilde mfl. Bland dessa finns även Victor Noir. Victor Noir var en man som i unga år dog i en duell över en flicka. Legenden säger att alla kvinnor som rör vid hans allra heligaste välsignas med denna, ej helt utredda, lycka. Något sådant kan man ju helt enkelt inte motstå, så Erik fick leda mig dit. 
Nu kan jag bara inte bestämma mig för om jag tycker jag gjort något bra eller något dåligt? Att gå runt och ta män i skrevet är liksom inte helt min grej. Har jag kanske hädat hans minne och istället för lycka blivit sänd till ett liv i olycka?

    Och jag skrider till verket

Väl hemma dukade vi upp lite kvällsmat, steg ut genom fönster och satte oss på taket. Där såg vi på stjärnorna, rökte cigaretter och snackade strunt fram till att jag somnade tvärt kl. elva. High life lifestyle, igen.

Om Erik bara skulle vända på huvudet 90° skulle han se Eiffeltornet och 

snurrar han det 180° skulle han se upp på Sacré-Cœur. Man kan ha det sämre.

Frukost imorse och Erik ser på vår utsikt, som är storslagen

Köket ligger utanför lägenheten i ett eget litet kyffe. 

Vi bor lite som i Lustiga Huset kan man säga

Efter frukost hyrde vi stadscyklar (tack för tipset Jacob) och tog oss från Louvren (som vi för övrigt faktiskt snubblade rätt på ca. 5 min efter att vi lämnat vår lägenhet) till Maraiskvarteren, där vi ännu är kvar. Ljuvliga gator!

 Erik är glad...

...och jag är glad

Vi strosade runt på egen hand en stund och då trillade jag in på ett litet galleri och började prata med ett butiksbiträde. En stund in i konversationen (en ganska kort stund borde väl tilläggas) ser hon frågande på mig och säger:
- Jag känner inte igen din accent, är du från norra Frankrike?
 Höhö. Fast, sen pratade jag lite till och då fattade hon nog verkligen att jag inte var från Baguetteland. 


Och så var vardagslyxen storlek XL också... 
Jo, som av en händelse springer jag på Tehandeln "Mariage Frères" och stiger in för att köpa mig lite extra fint te. När mannen bakom kassan frågar om jag kanske vill ha en burk till mitt fina te tackar jag givetvis ja. Någonstans i bakhuvudet säger nog en liten röst "OBS, OBS, OBS! Det här kan kosta en och annan slant Cissi" Men, på samma vis som jag brukar göra med klockan och tiden som går, ignorerar jag den. Det kanske jag inte borde gjort, på samma vis som jag aldrig borde ignorera att tiden går (kan man gå i hypnos för att bli av med tidsoptimism?). När notan slutar på 41,2€ inser jag nämligen att just denna gång är det där med vardagslyx kanske inte jättebra. Jag sväljer och räcker fram mitt kort. Kassörskan drar det genom kortmaskinen och vips har jag så köpt mig te (te?!) för 400 spänn. High life lifestyle var det ja...

En vardag på gång?

Ok. 3 konstateranden: 1) Vi har flyttat

                                     2) Vi har börjat behandla patienter
                                     3) Vi har det förbannat bra

Nu bor vi på 8, rue Jeuneur, i 2:a arrondisemanget. Det betyder att vi bor jäkligt centralt. Det betyder också at vi bor på 7:e våningen och har en otrolig utsikt. Än har inga dörrolyckor inträffat, vi lär oss snabbt.

När vi kommit in i lägenheten och börjat titta runt inser jag att ett fönster är täckt av luckor. Jag avlägsnar dem och gissa vad som öppnar sig för oss då. Ett helt jäkla tak, fritt att utforska! Så nu är det där vi ska ha vinkvällar under stjärnorna. Vem som helt är välkommen att vara med (vi flyttar den 21:a, så skynda på och kom) Nu kan jag, på riktigt, stå och se ut över taken och fundera på vad Parisarna gör i just det ögonblicket, precis som Amelié (filmen, ni vet).

Jajemän, där står han på taket                                               

Vårt krypin sett utifrån

Och taket bara fortsätter och fortsätter och fortsätter...                                      

 Inne i lägenheten

                         

        

 I denna fantastiska trappa går vi varje dag! 

Men, att släpa 50kg packning upp för de 129 stegen 

(Erik har räknat) var, eh.., intressant. Jag vet nu med säkerhet att I love hiss!

                                      

 Låset med stort L

                                                

Så har vi då installerat oss i hemmet. Erik slog på stort och placerade dit hela två tandkrämstuber på badrumsbordet. Det var svårt för mig att hitta plats, men jag kunde ändå knö in mig på en liten yta i vänstra hörnet. Skam den som ger sig!

Idag blev vi också raskt inslängda i patientbehandlingarna, hej vad det går!
En tandläkare ute på stan hade inte lyckats få ut en tand, så han skickade patienten till skolans jourverksamhet. Jag undrar vad tandläkaren hade sagt om han visste att patienten då kom i händerna på två svenska studenter. Men, vi redde ut det bra (jag tror lärarna blev imponerade) och nu är vi en OPEX rikare. Vi har dessutom avlägsnat ben med high speed och glömt vad det mesta av aseptik heter. Som sagt, hej vad det går!

(Allt detta intresserar nog mest tandvårdsinsatta, ledsen för det. Men vårt utbyte handlar ju jäkligt mycket om tandvård så jag kommer liksom inte ifrån att det är en stor del av livet här)

Vi tog även hand om en patient som lagt ned massa tid och pengar på en behandling och idag upptäckte Erik och jag att behandlingen gått åt skogen och att en del av pengarna lika gärna kunnat kastas i sjön. Men så länge det inte är en själv som sett till att pengarna snällt fått åka i sjön, utan istället är den som får ordna till det, är den situationen faktiskt ganska angenäm.

Hôpital Bretonneau kör dessutom med en ny typ av behandlingsfrom: Bikramtanvård. Lite som Bikramyoga, fast tandläkeri.
De har tagit det där med arbete under extremt varma förhållanden till helt nya dimensioner! Eller, tja, eftersom det nog inte existerar någon annan stans än på hôpital Bretonneau får man väl säga att de helt enkelt är uppfinnare av behandlingsformen. De är nog inte medvetna om att de gjort det, men jag anser att arbete under en 40gradig hetta helt klart är en kandidat till Bikramtandvård. Jag undrar om det skulle vara ok att gå i bikini under min rock, för som det är nu svettas jag halvt ihjäl! Jag har tom. kommit på mig på själv med att leta efter björkris, sjukhuset är som en bastu.

Vi går i skolan till halv sju på kvällarna. Start kl. 08.30 och hem igen runt kl. 19.00. Idag steg vi av metron på vårt stopp vid 19.30.
Men vi har det sjukt kul och jag stormtrivs!

Våra klinikkläder. 

  Under har jag privata kläder och vanliga skor. Jag gillart!

Alla elever är faktiskt riktigt trevliga mot oss. Franskan funkar fint, både elever, lärare och patienter har stort tålamod med mig och när det riktigt skiter till sig hoppar Erik in som en räddande ängel. Jag trodde aldrig att jag skulle skaffa mig vänner i skolan, men det börjar se ljust ut, haha!

Internet i lägenheten är lika med noll, så nu sitter vi på ett sjukt mysigt ställe som heter Le pain quotidien (det dagliga brödet). Jag har en stark känsla att vi faktiskt kommer få ta vårt dagliga bröd här för en tid framöver, för vi har insett att utan internet är man en aning begränsad.

Såja, dags att gå och lägga sig och ladda för en ny dag med skola och franska. À bientôt!

Och så var det bilder

Vandrarhemsrum med en Erik

Eriks ursprungliga sjukhus: Pricken längst upp till vänster

Saras ursprungliga sjukhus: Pricken längst ned till höger

Saras nya sjukhus: Pricken näst längst ned till höger

Eriks och mitt sjukhus: Pricken typ i mitten

Sara hos inskrivningsdamen Cécile 

 Lunch vid Sacré-Cœur

Söndagspromenad vid Seine