Vardagslyx XL

Lördagseftermiddag i Marais. Lunch i magen och snart en öl på gång, high life lifestyle!

Imorse vaknade jag vid sju och slogs av en helt brilliant tanke: "Kanske att man skulle bege sig upp till Sacré-Cœur och se Paris vakna?" Erik tyckte nog inte den var fullt lika brilliant, för han stannade kvar i sängen.
Väl uppe på höjden började ljuset strömma över Paris och dess invånare. Det var speciellt att sitta där, helt ensam och fundera i lugn och ro. Staden är vacker!
Men tillslut bestämde sig ändå en del Parisare för att komma ut ur sina hus och när jag satt där på trappan fick jag se så mycket härligt. En man helt i vitt, tillsammans med sin kvinna helt i svart, var ute och rastade sin svart/vita-jättehund (lurvig var han också). Jag såg även en man som var ute i joggade (tja, lufsade snarare), i trappor. Enbart i trappor. Höghöjdsträning månne?
Dessutom insåg jag att vissa turister tar sitt turistande på fullaste allvar och ser det som en heltidsjobb. Varför i h*vete skulle man annars stiga upp, helt frivilligt och infinna sig vid Sacré-Cœur kl. 08.15 på sin semester?! Hur dags måste man vakna då, kl. 06.00? Nåväl, guiden var käck och glad i alla fall (tror jag, hon pratade ryska) och viftade energiskt på sin guidepinne.

Jag tror att hunden hette Angel, det stod så på hans tröja i alla fall

Igår efter skolan bestämde Erik att det var hög tid för mig att bli välsignad, välsignad av kvinnans eviga lycka. Om lyckan gäller enbart män, eller livet i stort, är ännu oklart. Jag kommer kunna berätta om det om några år misstänker jag. 
På kyrkogården Père-Lachaise ligger en och annan intressant människa: Jim Morrison, Édith Piaf, Oscar Wilde mfl. Bland dessa finns även Victor Noir. Victor Noir var en man som i unga år dog i en duell över en flicka. Legenden säger att alla kvinnor som rör vid hans allra heligaste välsignas med denna, ej helt utredda, lycka. Något sådant kan man ju helt enkelt inte motstå, så Erik fick leda mig dit. 
Nu kan jag bara inte bestämma mig för om jag tycker jag gjort något bra eller något dåligt? Att gå runt och ta män i skrevet är liksom inte helt min grej. Har jag kanske hädat hans minne och istället för lycka blivit sänd till ett liv i olycka?

    Och jag skrider till verket

Väl hemma dukade vi upp lite kvällsmat, steg ut genom fönster och satte oss på taket. Där såg vi på stjärnorna, rökte cigaretter och snackade strunt fram till att jag somnade tvärt kl. elva. High life lifestyle, igen.

Om Erik bara skulle vända på huvudet 90° skulle han se Eiffeltornet och 

snurrar han det 180° skulle han se upp på Sacré-Cœur. Man kan ha det sämre.

Frukost imorse och Erik ser på vår utsikt, som är storslagen

Köket ligger utanför lägenheten i ett eget litet kyffe. 

Vi bor lite som i Lustiga Huset kan man säga

Efter frukost hyrde vi stadscyklar (tack för tipset Jacob) och tog oss från Louvren (som vi för övrigt faktiskt snubblade rätt på ca. 5 min efter att vi lämnat vår lägenhet) till Maraiskvarteren, där vi ännu är kvar. Ljuvliga gator!

 Erik är glad...

...och jag är glad

Vi strosade runt på egen hand en stund och då trillade jag in på ett litet galleri och började prata med ett butiksbiträde. En stund in i konversationen (en ganska kort stund borde väl tilläggas) ser hon frågande på mig och säger:
- Jag känner inte igen din accent, är du från norra Frankrike?
 Höhö. Fast, sen pratade jag lite till och då fattade hon nog verkligen att jag inte var från Baguetteland. 


Och så var vardagslyxen storlek XL också... 
Jo, som av en händelse springer jag på Tehandeln "Mariage Frères" och stiger in för att köpa mig lite extra fint te. När mannen bakom kassan frågar om jag kanske vill ha en burk till mitt fina te tackar jag givetvis ja. Någonstans i bakhuvudet säger nog en liten röst "OBS, OBS, OBS! Det här kan kosta en och annan slant Cissi" Men, på samma vis som jag brukar göra med klockan och tiden som går, ignorerar jag den. Det kanske jag inte borde gjort, på samma vis som jag aldrig borde ignorera att tiden går (kan man gå i hypnos för att bli av med tidsoptimism?). När notan slutar på 41,2€ inser jag nämligen att just denna gång är det där med vardagslyx kanske inte jättebra. Jag sväljer och räcker fram mitt kort. Kassörskan drar det genom kortmaskinen och vips har jag så köpt mig te (te?!) för 400 spänn. High life lifestyle var det ja...