Det är någon alldeles speciellt med ett Paris kl. halv åtta på morgonen. Caféerna/pubarna är öppna och parisarna samlas där, gammal som ung, för att inta sitt morgonkaffe. Mellan klunkarna diskuteras det livligt om tiden som passerat sedan de sågs sist. Idag hytte en man med sin "Le Monde" i luften och kallade Mubarak för ett rövhål (direkt översättning, inte mitt ordval). Jag vill bli en av dem, en av dem som har ett stammisställe där jag träffar mina morgonvänner och pratar världsnyheter. Det hade jag också kunnat vänja mig vid. Utan problem.
Att sedan komma hem till min allierade och överraska med inte bara en, utan två, morgontidningar är inte så dumt det heller. Sedan satt vi där, över frukostfatet och skickade uppslagsboken mellan oss. Att sätta sig in i hur revolutionen i norra Afrika påverkar oljemarkanden och ett Asien under snabb utveckling är inte det lättaste när allt står på franska. Men det går.
 |
Frukostförberedelser (har ni sett luftbubblorna mamma och Hille? Det kallas expertis, non?) |
Att låta en dröm bli uppfylld är något alldeles extra. När man dessutom sedan länge räknat bort sin dröm blir det ännu större. Jag känner en obeskrivlig lycka och stor tacksamhet över att kunna göra detta, jag håller på att lära mig franska och jag lever med franskan runt mig. Jag andas franska.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar