parissirapparis: Paris 1,50 dm ovan marken

Idag cyklade jag till skolan, i ett inferno av bilar, cyklister och fotgängare. Det gäller att ligga i och ta för sig, framför allt i rondellerna vid Bastille och République. Men jag gillar det, med min silverpil flyger jag fram! Erik såg en cyklist som blev så irriterad på en bilist att han bankade på bilrutan och skrek. Effektivt, det måste jag testa. För tillfället är det mest folk som skriker på mig och inte tvärtom... Det gäller, som sagt, att ligga i och ta för sig.

Mitt i allt detta låg alltså ett makalöst Paris, väl upplyst av vårsolen. När jag cyklade över Seine visste jag att jag om jag bara snurrade runt skulle jag få med mig inte mindre än 6 turistpoäng: Notre Dame, Eiffeltornet, Panthéon, Montparnasse och Seine. Sen, svängde jag upp till sjukhuset precis vid Moulin Rouge och passerade på vägen "Café des Deux Moulins" (kanske lite hypeat, men ändå himla fint).
Efter lunch cyklade vi till den medicinska fakulteten i Saint-Germain-des-Prés kvarteren. För att komma dit cyklade vi genom ett annat storartat turiststråk.

Jag vet att de som bor här permanent inte tycker att gatorna är särskilt speciella, men när man bara lever här för en kort tid känns allting så otroligt exotiskt och jag suger i sig varje minut av njutning.
Jag hörde en gång att man enbart kan vara lycklig i en stad i 3 månader, därefter följer lite olycka. Nu vet jag inte helt om det stämmer så väl in på mig, men genom att veta att man bara ska vara på en plats i 3 månader tillåter man sig liksom inte att sitta still och tänka "det där kan jag göra imorgon", man ser till att få det gjort på en gång. Om 3 månader är det ju försent...

På medicinska fakulteten var vi med på dissektion av människohuvud. Ca. 100 tandläkarstudenter satt och arbetade 4 och 4 på ett människohuvud. Egendomlig känsla, men väldigt intressant.

Sen återvände vi hem till vår lugna vrå, le Château, som det även kallas. Här andas vi ut och laddar nytt. Det sker ofta ute på balkongen, för det är där som vi har bäst internet... Nu vet jag att jag just kallat Paris "vårigt", men gudarna ska veta att den lilla vårkänslan är som bortblåst när solen går ner. Mina tår har för tillfället blivit av med den känsel de vanligtvis har och jag är ytterst tacksam för min dunjacka. Nu kastar jag in handduken, vi ska på skivsläpp på en båt (?) och då vill jag så gärna att mina fötter ska följa med. Som det är nu undrar jag om de kanske frusit fast mot stolen.