Jahopp, då sitter jag då här igen.
Väskan packad, lägenheten städad, nyckeln snart i brevlådan. Déjà vu...

Men den här gången finns ingen plan B. Jag lämnar landet utan att veta när jag återkommer. Jag gillar det inte.
Jag tänker tillbaka på de månader som passerat, sedan jag satte min fot på fransk mark i februari. Jisses alltså, vilken resa. Det har varit en resa med ett tema (kallas det då "temaresa" och liknar sånna där resor som företag organiserar för människor som vill besöka:
Indien
- För att gå i Ghandis spår och hitta Lotusblommor
eller Italien
- För att besöka Siciliens soldränkta skatter
eller Botswana
- För att se på fattiga människor och vara tacksam över att man är född i ett välmående land)

Mitt tema har i alla fall varit "följ ditt hjärtas röst" och jag har inte tagit hjälp av ett reseföretag.
Nyckeln till mitt välbefinnande är just det, att lyssna till mitt hjärta. Jag är så glad att jag äntligen förstått det och vågat hoppa.

Jag lägger inte ner den här bloggen, eftersom det faktiskt fungerar som min dagbok. Hit kan jag gå tillbaka och minnas hur det var. Men några fler inlägg, det blir det inte.

Jag tackar er alla för tiden som varit och hoppas att ni haft behållning av den. Nu måste jag, som så ofta förr, lägga på en rem. Metron går snart!

Hejhej!

Attans

Oh, jag är så naiv.

Jag trodde att efter ytterligare sex veckor här skulle jag vara mätt på franska. Jag trodde att fransk kultur och byråkrati skulle stå mig upp i halsen. Jag trodde att det skulle kännas ok att lämna mina studier.

Jag hade så fel.

Jag vill bara lära mig mer, gräva mig djupare i språket. Varje dag säger det "aha!" i mitt huvud, eftersom det är något jag äntligen förstått. Nu går framstegen mycket snabbare, allt flyter på lite bättre.
Och så ska jag åka hem?
Nu har jag kommit till freds med att jag inte bor i det 13e, utan det 15e arrondisemanget. Nu har jag börjat älska min fruktaffär, fiskaffär, köttaffär och mitt bageri, som alla ligger runt hörnet. Nu har jag fått en liten vardag, jag har börjat lägga mig till med vanor och jag har en vänskapskrets jag trivs med.
Och så ska jag åka hem?
Det är ganska så fint i den lite mer humanistiska världen, där finns det rum för funderingar och individuella åsikter snarare än konkreta, vetenskapliga, fakta. Det är på något vis som att jag hungrat efter det här så länge så att jag nu inte kan äta mig mätt. Jag bara svullar.
Hemma väntar ett arbete inom den medicinska världen. Ganska ironiskt faktiskt.
Ska jag verkligen åka hem?

Ja ni, gott folk. Jag trodde min sommar här skulle bli halvbra, det visade sig att de blev störtbra.
Det är med en klump i halsen jag lever mina sista dagar i den här staden...

En liten morgonvana jag har

(med det är det inte sagt att jag inte tycker det ska bli kul att komma hem också, så misströsta ej! Det finns givetvis väldigt mycket som jag längtar till, men jag tror ni förstår hur jag menar)

På jakt efter tiden som flytt

Ojojoj, ibland asså. 2 inlägg på samma dag? Galet!
Jo, jag åkte ju hit:

Där väntade Louis XVI på mig. Men jag saknade Marie Antoinette, så jag gick och letade efter henne. 

Jag sökte här:

och jag sökte här:

Men jag fann henne ingenstans. Däremot fann jag en del avtryck som hon lämnat. Som den här till exempel:

Jag menar, alla vet ju att Marie Antoinette inte var någon direkt arbetsmyra. Givetvis slänger man då kontorsstolen i slottets "lilla" damm. Bra tänkt där Marre, inte alls dumt faktiskt.

Sen är det ju allmänt känt att hennes majestät hade en försmak för godsaker. Trist bara att tjänstefolket glömde att plocka upp den här.

Märkligt egentligen. Man väljer att resa en staty över kungen, men det är drottningen man märker av. Fast, det är ju så det fungerar allt som oftast i livet, vi kvinnor verkar i bakgrunden. Bakom varje framgångsrik man står ju alltid en kvinna. 

Paret i det här fallet kanske inte var så väldans framgångsrika, men jag tror minsann att det var Louis XVI som tog trappstegen upp mot giljotinen först. Marie Antoinette stod, som alltid, bakom.

Jag kommer aldrig bli som dem

Vet ni vad som skiljer mig från Karolina Gynning, Victoria Silvstedt, eeh, namnet på någon till svensk diva och eeh, tja namnet på någon till svensk diva* (jag känner visst inte till så många, även om det nog kryllar av dem)

* Ska nog också tillägga att jag först kallade Karolina för Victoria och Victoria för Silverstedt... Har de nyligen bytt namn eller?

Medan de tar/tog risker för glatta livet trivs jag bäst på den andra sidan, där säkerheten styr.
Igår träffade jag en man på metron. Vi började prata lite löst och plötsligt bjöd han in mig till en fest, i ett slott, i skogen, 1 timme utanför Paris. Festen är ikväll.
Han fick mitt nummer och sen glömde jag bort det där. Vid halv fem idag fick jag ett sms, precis innan jag skulle ge mig ut på en cykeltur. Han erbjuder mig skjuts ut till slottet.
Skjutsen lämnar Paris ca 200 meter från min lägenhet och slottet ligger ungefär 2 km från det ställe jag ändå ska till imorgon för att klättra.

För den som tror på ödet fanns det mycket som tydde på att jag borde tacka ja:
1. Igår var första gången som jag tog metron sedan jag kom hit. Då träffar jag den här mannen.
2. På festen ska det tydligen vara en hel del tandläkare (nej, det var inte något han sa för att locka mig att komma med. Mitt yrke avslöjade jag först efteråt)
3. Av alla gator i hela Paris som den där bilen hade kunnat åka ifrån så var det alltså en gata 200 meter från min egen
4. Av alla ställen, inom en timmes radie från Paris, som bilen skulle till så var det (till ett slott) 2 km från den plats jag ska till imorrn.

Men, för den som tror lite mindre på ödet fanns det en hel del som talade emot det här erbjudandet:
1. Jag känner inte killen
2. Jag skulle behöva åka dit ensam, eftersom alla vänner antingen jobbar eller är bortresta
3. Man kan inte ta sig därifrån utan bil
4. Jag har en telefon med ett batteri från stenåldern, så jag kan inte ringa med den utan enbart skicka sms

Jag har nu samtalat med mina utmärkta livsrådgivare Alicja och Maja.
Resultatet: En cykleltur är aldrig fel och dessutom tror jag inte att skilikontuttar (vilken verkar vara en obligatorsik accessoar om man ska vara en svensk partyprinsessa) skulle passa på mig. Silverpilen och jag drar till Versailles nu, hej så länge!

Jajemän, som den helylle tjej jag är använder jag numera hjälm

Underbarheten i en liten ask

Fransk grammatik, Bon Iver och ett glas vin.
Öppen balkongdörr och varm sommarbris.
Tisdag = resto-night med mina vänner och snart ska jag bege mig till dem.

Kan det bli bättre?

Klättring runt hörnet

Söndagsutflykt till det närliggande klätterområdet Fontainebleau med min kompis Benoit.

Varmt som tusan, kladdigt om fingrarna och knappt en endaste muskel i armen. Men kul var det för det!

Dessutom hade Benoit en fotokurs med mig. Det visade sig att det behövdes...

Benoit

Skojig uppvärmning på värsta hajfenan

Fotokurs del 1

Sekunden senare kommer en geting och sticker mig på läppen och den svullnar upp till dubbel storlek.
Kanske något att tipsa skönhetsmissarna om?

Fotokurs del 2 fortsatte ända in på öltimmen
"Zoomar du nu?"

Storebror som han är såg han även till att göda mig ordentligt under hela dagen. Fast jag lyckades ändå att sticka till honom lite pils innan vi for hem igen.

På söndag gör vi om det.

På besök i glaslandet

Jag gjorde en utflykt idag - till la Défense och la Grande Arche (moderna triumfbågen). Kontrasten mellan äldre kvarter i Paris och den här relativt nyutvecklade stadsdelen är ganska stor.

I centrum möts man av gamla, vita, husfasader; trånga gator; mycket trafik och buller.
Vid la Défense ser man skyskrapor i glas; öppna ytor; inga bilar (de går under marken) och en tystnad som jag inser att jag längtar efter. Jag längtar också efter öppna landskap.
Tur för mig att jag då (i jämförelse med Paris bör det tilläggas) ska flytta till ödemarken om en sisådär 4 veckor.

Jag är så tacksam för min cykel, utan den hade mina vistelser här blivit så otroligt fattiga och färglösa. Jag kommer nog inte kunna skiljas från den när jag åker hem. Den kommer med största sannolikhet få följa med mig på även den resan...

Dagens gåta

Imorse skulle jag ta mig en dusch. Men eftersom jag då har det här som väntar på mig beslutade jag mig för att dra på det hela till imorgon istället. Då har man liksom oändligt mycket med tid, det är ju helg.
På helgen gör det inget att man måste trycka sig mot väggen för att de klena strålarna skall nudda en, man är glad ändå. På helgen gör det inget att en dusch som vanligtvis tar 10 minuter istället tar det dubbla, man har sällan bråttom. På helgen gör det inget att vattentrycket är kass och att man pendlar mellan irritation och gapskratt, eftersom det hela är ganska absurt.

Bilden ovan visar det värstaste sprut som min klena dusch kan uppnå. Det är inget problem för mig, det handlar ju enbart om några ynka veckor. Men jag fattar inte helt hur killen som egentligen bor här gör, det är för mig ett mysterium. Dessutom visar det ganska tydligt hur en del här i Frallan funkar. På ytan är det prima, men Funktionslära A, B & C tror jag man helt enkelt har hoppat över.

Så, vill i prata med mig imorrn? Försök då att nå mig någon gång efter lunch, då hoppas jag att jag kommit ut ur badrummet.

Kärlek

Jag trivs på la Sorbonne, det gör jag, men alla timmar i skolsalen med efterföljande plugg får mig att glömma bort lite saker. De saker som gör att jag älskar Paris. Med andra ord får skolan mig att glömma bort att älska Paris.

Istället ser jag på denna underbara plats som vilken stad som helst. Det måste ändras.

Idag när jag vaknade insåg jag att min förkylning tagit cirka 3 steg bakåt i sin utveckling och jag bestämde mig för att inte gå till skolan. Istället har jag nu tagit mig en cykeltur (låååångsam sådan) och vips så svävar jag som på moln igen. Det är detaljerna som gör det och Paris är fullt av detaljer!

Jag älskar hur alla hälsar mig med ett "Bonjour", oavsett var jag befinner mig.
Jag älskar hur söta små franska damer kan avguda en bara för att man bär upp deras väskor för trapporna.
Jag älskar hur Paris gömmer på en massa skrymslen och vrår som alltid överraskar och fyller mig med glädje.
Jag älskar hur ingen är för stressad eller för sur för att inte hinna med ett litet samtal om väder, vind eller livets världsliga ting
Jag älskar hur alla här älskar mat och smaker lika mycket som jag
Jag älskar hur den lilla toppen på baguetten alltid är så retfull att jag bara måste bita av den på min väg hem från bageriet.

Vespor, vespor och åter vespor + en röd och en grön gubbe

Fasaderna fångar mig alltid

Den här bilden tog jag för en stund sen och jag kan inte sluta se på henne
Hon är på något vis förtrollande

Bagerier är tydligen en bransch som kan gå dåligt,
även i Baguetteland

Så lugn har jag aldrig sett Metron tidigare

och så älskar jag givetvis goda vänner! Delphine, Sébastien och jag hade svensk afton/hyllningskonsert till Amy Winehouse hemma hos mig igår. Jag var ganska isolerad i huvudet pga. förkylningsdumheter, så jag tog inte så väldans många bilder (eller så väldans bra för den delen heller). Den här var faktiskt allt jag lyckades åstadkomma:

Imorgon är det ett nytt franskatest på schemat. Jag kan inte helt bestämma mig för om jag ska läsa till det eller bara ge mig ut i kärleksstaden igen?

Jag är hemma igen. Biarritz var ljuvligt och det blev massor med surf.

Men resan överskuggades av fredagens händelser. Ofattbart, hemskt. Surrealistiska bilder syns överallt på dagstidningar och nätsidor och jag kan inte sluta läsa om det. Jag kan inte förstå, vill inte tro att det är sant. Jag sörjer alla förlorade liv, allt ungdomligt hopp som släckts och allt hat som nu väckts. Vi går oroliga tider till mötes.

Sommarlov måste man ha

Jag pluggar för mycket och njuter i solen för lite (beror kanske till stor del på att Frankrike invaderats av ett lågtryck som inte tycks vill ge vika). Det dök upp en möjlighet att åka till Biarritz i helgen och den tar jag.
Ajöss på en stund, hejhej surfing!

Livstecken, från en halvt döende

Jag har förstått från min familj att om jag inte uppdaterar tillräckligt ofta på bloggen så tror de att något hänt. För att inte oroa dem i onödan kan jag nu säga: Jag mår prima!

Idag hade vi ett prov i skolan. Det gick....tja, låt mig beskriva det så här:
Efteråt bestämde vi (några nedstämda själar, inklusive mig själv) oss för att muntra upp oss genom god mat och gott vin, och jösses vad trevligt det var! Glömt blev allt "futur proche, futur antérieur, discours indirect, passé simple etc.". Fransk conjugaison och grammaire, ta dig i brasan! Vem behöver kunna prata om sånt (när orden tryter...) när man har franska läckerheter att stoppa i munnen?

De dricker vin, jag hugger in på en Pelforth (bästa ölen, jag svär!)

vi börjar må lite bättre, Hiuly, Valentine, Hsin-Hua och jag

Efteråt bjöds det på konsert,

som var bland det sämsta i musikväg jag hört på länge, men ändå.
"Det var ju i alla fall gratis", som vi säger i Svea rige

Men, jag förberedde mig faktiskt en hel den inför det här provet, bla. genom att rådfråga en expert: Min vän Sébastien. Han höll en franskakurs för mig, samtidigt som vi åt gott och, tja som alltid, drack gott. Jag är övertygad om att utan hans hjälp hade mitt prov gått helt katastrofalt dåligt...nu gick det bara dåligt. Alltid något, antar jag.

Sébastien jobbar...

...jag äter

Så, som ni ser är allt prima! (hade bara den jäkla grammatiken och böjningen av verb suttit som den skulle hade mitt liv varit som en saga). Nu måste jag dock gå och lägga mig, jag är dödstrött. God natt.

Pappas faster Ingrid...

... var en himla mysig kvinna. Det brukar allt som oftast inte gå många stunder innan jag tänker på henne och saknar henne lite. Min familj brukar ibland skratta till, lägga huvudet på sned, och säga att jag är lik henne. Idag stod det klart för mig att de har fullkomligt rätt:
1. Vi var/är båda två tandläkare
2. Vi levde/kommer med största sannolikhet att leva i celibat i hela vårt liv
3. Vi var/är glada mest för jämnan

..och den sista pusselbiten föll på plats idag
4. Vi slarvade/slarvar alltid bort våra grejer och tvingas leta efter dem jättelänge

Idag gick jag sannerligen i hennes fotspår (hade kunnat vara bokstavligt talat, om hon någonsin bott i den här lägenheten) och letade efter mina nycklar i 30 minuter. Jag kan komma på minst 100 saker som är roligare att göra än att leta efter sina nycklar i 30 minuter.

Men, idag var tydligen dagen då jag prioriterade annorlunda och passade på att vända uppochned på lyan på samma gång. Eftersom jag är släkt med kära faster Ingrid så slutar ju historien på samma sätt som den alltid gjorde när hon tappade bort sina grejer: De låg där jag lämnat dem, rakt framför mig.

Tänk om jag bara insett åt vilket håll det skulle gå innan hon gick bort? Jag hade ju kunnat pumpa henne på all information om do's & dont's i livet.  Kanske att jag skulle påbörja en liten guidebok, som jag kan lämna över till mitt syskons barns barn i 18-års present eller liknande? Det barnet skulle kunna gå hur långt som helst! Haha, jag kanske kan skapa en supermänniska på det sättet? Ja, så får det bli. Dags att göra mänskligheten en jättetjänst och plita ned mitt syskons barnbarns 10 budord! Over and out

Ps. Om ni någon gång skulle få för er att sticka ut på en springtur i Paris, på eftermiddagen den 14:e juli, så undvik Champ de Mars och Eiffeltornet å det grövsta! Min lilla runda slutade med en 2 timmars jätteomväg runt alla hysteriska frassar. Inte att rekommendera. Ds.

I brist på bilder som rör inlägget så får ni hålla tillgodo med annat:

Sådär vill jag också se ut när jag är i hennes ålder
(känner inte kvinnan, knäppte bara ett kort på henne för att hon var så fin)

13:e juli: Bal des pompiers

Hahahaha! Asså Frallan är landet där cirkeldiagram kort och gott kallas för Camembert, grammatiken är så obegriplig att till och med infödingar har svårt för den och där 13:e juli innebär fest. Inte vilken fest som helst, utan en brandmansfest!

Dagen innan nationaldagen slår alla brandstationer upp sina portar för stadens innvånare och bjuder på livemusik, barhäng och champagneflaskor för 40€ styck. Är man lyckligt lottad så får man även se en och annan brandman uppe på bardisken, medan de utför ganska avancerade danssteg. I was lucky and I was amazed.

Det här landet slutar inte att hänföra mig, det gömmer på så många skatter!

Det börjar fylla på sig med gäster

Kön gick bort runt det högra hörnet och bara fortsatte = värsta masken!

Stan och Julien

Det var helt smockat med folk 

Lyckliga var nog de som bodde i lägenheterna ovanför stationen,
festen pågick till morgonen efter...

De jobbade hårt där uppe på disken,
för det är de värda en eloge!

Gårkvällen fick mig också att inse att: Jag är inte 20 längre och att champagne är förrädiskt. Hua mig!

tji fick jag

För 32 dagar sedan tänkte jag "Oh så skönt, nu ska det förbaske mig dröja innan jag pluggar igen" och så tog jag emot mitt examensbevis.

Nu sitter jag här, med böcker upp över öronen och en inre stress fastnaglad på varenda millimeter av min kropp. Igår satt jag uppe till kl. 03 och pluggade. Idag blir det nog samma sak.
När i helskotta ska jag få tid att njuta egentligen? Sånt är tydligen inte något fått plats på Sorbonne's prioriteringslista. Läraren Frans är en slavdrivare och jag är trött. Tänk att jag faktiskt betalat för att få sitta här.

Jaja, den som har flitens lampa lysande hos sig vinner väl alltid något i slutändan. Hoppas det blir en fet jäkla vinst, flera millioner!

Gör om, gör rätt

Det fina med saker som man misslyckas med är att man ofta kan få en andra chans att göra dem bättre.
Ta det här med skolan t.ex. Jag skriver en novell och tänker:
- Oh yeah, här har jag något storslaget på gång. Nobelpriset i litteratur är kanske aningen långt borta, men lovprisande från läraren? Det är bara att chasha in. Superlativen kommer flöda och snart kommer han (läraren alltså) börja fråga mig om råd när han själv sitter och tragglar med en text
Verklighetsförankring? Nej
Önsketänkande? Ja

Läraren Frans kallade min novell för svag och att den saknade en röd tråd. Ett stycke klarade han inte ens av att förstå ("Vem är det som kan franska av oss två?" tänkte jag då,  men eftersom jag har välsignats med en överlevnadsinstinkt sa jag det inte). Dessutom påpekade han i en av mina andra uppgifter att man aldrig får sluta tänka på verbens böjningar, tempus och vem som utför en aktion i texten (alla ord får ju olika avslutningar beroende på det här)
Jag säger "Ha!" till allt det här, en massa snack och konstiga påfund........

Sådär hade det kunnat gå till i klassrummet igår, men så såg det inte ut (som tur var kanske). Istället ville jag sjunka genom jorden när han kom med sina påpekanden (jag menar, efter att dagligen samtala med folk som rent ut sagt suger på ett språk måste man ju efter hand utveckla en hejdundrande bra fantasi och förståelse för konstiga/påhittade franska ord. Kan jag inte ens få en sådan person att förstå vad jag vill ha sagt måste min nedplitade text vara rent katastrofalt dålig). Men! Sådär ett par timmar in på min resa längs med skammens väg insåg jag det bästa med allt det här: Jag gjorde något dåligt, men, jag kan nu göra det bättre!

Ser ni det röda som är kladdat på pappret? Det bara fortsätter
och fortsätter och fortsätter på följande blad...

Med det i åtanke kom jag och tänka på min lägenhet i Malmö. Bra på alla sätt och vis, men när stod och packade ner mitt bohag i flyttkartongen, innan jag kom hit till Paris, insåg jag en sak. För gömt mellan en massa bråte i mitt förråd hittade jag mängder av skokartonger, bubbelpapper och inslagspapper (grejer som kan vara bra att ha när man ska flytta). Det fick mig att inse att mitt första år på Rönnen hade tänkt att bli mitt sista, men på grund av en massa bekvämlighetsskäl valde jag att stanna kvar år ut och år in. Jag insåg även att jag i alla år alltid varit påväg därifrån. Är det inte lite tragiskt att man bor på ett ställe i 5 år utan att någonsin slå sig till ro?
Därför bestämde jag att när jag flyttar till Falun ska jag förbaske mig hitta en bra lägenhet som jag ska satsa på. Det har jag förhoppningsvis gjort nu. Fyra meter i takhöjd och öppen planlösning väntar på mig den 1:a september!

Bostadskontrak

Ikväll ska jag på maskerad och jag är nervös. Eftersom mitt tema för veckan är "gör om, gör rätt" funderar jag lite på hur jag ska kunna "göra rätt" den här gången. Som jag minns det brukar det bli ganska lyckat när jag klär ut mig, hehe. Ungdomsfinne på en Haloweenfest gav mig 1:a priset ett år, en ryssfest gav mig en anledning att sluta raka mig under armarna i flera veckor i förväg och nu senast var vi ju älgar med formidabla magar! Kanske blir det istället det omvända. Idag kommer det gå åt pepparn, så att jag kan förbättra det till nästa gång? Lite synd, eftersom det här med att klä ut sig är så förbaskat roligt.

Nej, om man kanske skulle ge sig ut på stan och leta efter en genomusel utklädnad? Jag är ju redan ute i sista minuten, så mitt arbete mot en dålig maskering har faktiskt påbörjats utan att jag varit medveten om det. Mitt misslyckande kommer att bli grandiost!

Nej ni, dags att dra till skolan

Jag har nog inte nämnt att jag då har det här som väntar på mig i klassrummet:

Vet ni vad jag gör nu? Nu packar jag ihop mina läxböcker och går och lägger mig. Som sagt, studier på Sorbonne liknar mer och mer livet i den vanliga skolan... Fast av någon outgrundlig anledning har jag väldigt kul på samma gång. Svårt att förklara, men man ska väl inte klaga.
Jag säger god natt och på återseende!

Alors, en danse

Hoppla!
Då är den alltså återupptagen, min dans med svåra steg. Sakta tragglar jag mig vidare in i det franska språket och den här gången ska det förbaske mig hända grejer!

Det känns väldigt mycket mer som att gå i den riktiga skolan än vad jag hade förväntat mig, jag försöker intala mig att det är en bra sak. Skola 5h/dag och efter det plugg i ytterligare 2-3h. Nu ligger jag och återhämtar mig i soffan medan solen lyser starkt utomhus, det är helt enkelt för varmt för att vistas där ute. Vinden har slutat att kyla för länge sen och när det är så har jag lärt mig att det är > 32C varmt, skulle nog tippa att det är närmare 36C. Galet!

Jag är så privilegierad som kan göra det här, det känns faktiskt förbaskat coolt. Jag gillar känslan av att det lite, lite grann är som att komma hem.

Det här vaknade jag till. Inte illa va?

Men, innan jag åkte hit så gjorde jag en tur förbi Falun, där väntade Kjelle. Jag vet att jag tycker han är så himlans fantastisk mycket för att han är en del av min släkt, men ändå. Jag menar, se på honom! Erkänn att han är charmant:)

Kjelle!

Men, det var då och nu väntar mitt franska liv på mig. Ikväll är det middag med vänner och vem vet, kanske en liten svalkande öl på det? 

Ciao!

Kjelle

Som ni kanske snart märker så finns det en röd tråd i mina "gästinlägg" här på bloggen. Jag dokumenterar enbart stora händelser som sker nu när jag är i Sverige:

1. En kopp som fastslår att man ska ha mjölk i kaffet - Stort

2. Att jag tagit min examen - Lite större

3. Det som hände igår - Störst av allt

Dagen (eftermiddagen snarare) inleddes med en resa till Helsingborg och Alicja. Där väntade examens/födelsedagsfest och mängder av helt otroligt god mat. Eller som Maja sa:

- Vanligtvis glömmer man bort att äta på sådana här tillställningar. Idag tänker man inte på annat.

Kvällens värdinna

Dessutom uppfann vi det nya partytricket: Försöka räkna så exakt som möjligt till 60 sekunder. Jag ska försöka få det här att bli en ny tävlingsgren i OS och sen tjäna storkovan på eventuella vinster.

Försök nr 2 och jag känner att jag har något på gång

Sara bestämde att hon dagen till ära skulle visa sig från sin bästa sida: ZombieSara:

Förlåt Sara, men jag var bara tvungen. Du är ju dödsläcker!

Lugnet efter maten

Men, det var ju inte därför som jag ville göra ett nytt inlägg. Även om gårdagskvällen var mäkta trevlig så hände något väldigt roligt och spännande när jag satt och konverserade som mest.

Jag fick ett sms, eller nej, mms menar jag. 

När jag såg att det var min systers man som skickat det funderade jag inte något vidare över det, min höggravida syster Helena och jag hade nämligen pratat med varandra dagen innan och då:

- Känns allting väldigt lugnt. Han ligger där han ligger och tänker nog inte flytta sig därifrån på ett tag.

Nej, jag trodde snarare att det handlade om en eventuell lägenhet i Falun.

Men icke! Meddelandet förkunnade att min syster blivit mamma och min svåger blivit pappa till en pojke (fast det visste vi ju redan att det skulle vara, så i flera månader har han hetat Kjelle).

Jag är alltså moster och Kjelle har fått se dagens ljus. Välkommen du lilla mirakel, SOM jag har längtat!

Så här såg han ut senast vi träffades
(och Kjelles pappa är lika photogenique som alltid)